Lördag middag fick jag det hemska meddelandet att min väninna Irma Leb inte finns mer. Vi hade några kvällar tidigare haft ett jättelångt samtal, skojat och skrattat som vi brukade och gav olika råd till var-andra. Jag var den sista som hörde hennes röst.
Vår vänskap blev lång och innehållsrik sedan vi 1956 möttes i Sverige, båda som ungerska flyktingar. Vi var ett antal par som umgicks med roliga fester, dans och mycket sång.
Sedan hände det tragiska att Irmas make Ferens dog och efter bara några månader dog även min man. Strax därefter när vi såg varandra och kramades behövdes inga ord. I den stunden blev ännu mer sammansvetsade.
Sedan började två ensamma människor att resa ihop, hade roligt, skrattade och grät åt samma saker. Våra liv fylldes av resor och kärleken till barn och barnbarn. Irmas ögon glittrade när hon berättade stora och små saker om barnen. Vi tyckte vi var lyckliga som hade dem. När hennes lilla barnbarn Martin dog var mina ord inte tillräckliga.
Jag började trappa ned resandet, men uppmuntrade min vän att fortsätta. Så det blev väldigt många intressanta länder som jag fick höra om. Det kändes nästan som om jag också varit med.
Jag är glad och innerligt tacksam och känner mig privilegierad för att ha fått vara Irmas vän. Jag kan fortfarande höra hennes glada skratt. Irma blir kvar i mitt hjärta.
Mina tankar går till hennes barn Susanne och Peter med familjer.