Civilingenjör Ivar Weibull, Linköping, född i Landskrona, har som tidig-are meddelats avlidit i en ålder av 88 år. Hans närmaste är hustrun Cecilia, barnen Mats, Magdalena, Birgitta och Blenda med familjer samt bröderna Bengt och Claes Weibull med familjer.
Ivar Weibull utexaminerades från Kungliga tekniska högskolan, avdelningen för teknisk fysik, 1940. Innan dess hade han tagit en fil kand i matematik, mekanik och fysik i Lund. När jag lärde känna honom i början av 1950-talet var han laboratoriechef för materialfrågor på Saab i Linköping. 1967 flyttade han till Alfa-Laval i Tumba, även här som laboratoriechef, och kvarstod där till sin pensionering.
Ivar var en av svensk verkstadsindustris mest kunniga och erfarna materialmän och anlitades därför i hög grad som teknisk expert i både nationella sammanhang och som svensk expert i internationellt tekniskt samarbete.
Redan under avspärrningstiden under och omedelbart efter andra världskriget, med brist på viktiga legeringsämnen för metalliska konstruktions-material, insåg Ivar behovet av att genom nationell standardisering hushålla med tillgängliga resurser. Han deltog därför tidigt när ett nationellt standardiseringsorgan för metaller bildades -- Metallnormcentralen (MNC). Ivar blev ordförande i flera viktiga MNC-kommittéer, för bland annat lättmetaller och för legerade och värmebehandlade konstruktionsstål. Han var också under en lång period ordförande i MNC:s högsta tekniska organ, tekniska huvudkommittén. Med sitt lugna analyserande sätt var han en av de bästa kommittéordförande som MNC haft. Han ingick också i MNC:s styrelse och som MNC:s representant i SIS (Standardiseringskommissionen i Sverige, numera Swedish Standards Institute) tekniska nämnd, där han blev ordförande 1979. För sina bidrag till svenskt standardiseringsarbete förärades han 1972 standardiseringskommissionens förtjänstmedalj.
Internationellt tekniskt standardiseringsarbete på metallområdet kom igång efter kriget inom den då nybildade organisationen ISO (International Organization for Standardization). Det var självklart att Ivar med sitt stora tekniska kunnande och med sitt utomordentliga anseende inom svensk verkstadsindustri och stålindustri skulle delta som svensk delegat i ISO:s kommittéer för stål och för aluminium. Ivar delade också med sig av sitt kunnande på materialteknikens område genom omfattande undervisningsuppdrag, bland annat i materiallära vid de tekniska högskolorna i Stockholm och Linköping.
Jag hade förmånen att tillsammans med Ivar och andra svenska experter delta i tekniska sammanträden i olika delar av världen. Ivar väckte alltid stor uppskattning genom sin lugna och sakliga argumentering.
För mig och andra kolleger var Ivar alltid en mycket god vän och en fin kamrat.