- Han har ringt, säger Ann-Marie Eriksson.
Han är Håkan Sagvik, hoppmästare vid Linköpings fallskärmsklubb och den person Ann-Marie ska hoppa tandemhopp med.
Ann-Maries låter spänd; rädd och hoppfull på samma gång. Förra hoppet, en vecka tidigare, fick hon ställa in - låga moln, regn och risk för åska höll alla fallskärmshoppare på marken. Nu håller hon tummarna.
- Jag hoppas, jag hoppas, säger Ann-Marie.
Det märks inte på henne att hon är 66 år - Ann-Marie Eriksson bubblar av mer liv än en hel gymnasieklass. Endast hennes rörelser är lite försiktiga: hon tar små, nätta steg och stödjer sig på bordet, dörren, väggen.
- Det är stroken, säger hon. Den satte sig på talet och balanssinnet.
Hon förklarar det flera gånger under dagen när hon möter en ny person.
- Att gå på stan blev jobbigt efter stroken. Om man tar ett snedsteg på stan tror folk att man är påverkad. Många gånger skulle jag vilja ha en stor skylt där det står "jag har haft stroke, jag är nykter".
Föraren i färdtjänst-taxin ser förvånad ut när Ann-Marie berättar att hon ska hoppa fallskärm. Det är en vanlig reaktion.
- Folk tycker "vad ska hon hoppa fallskärm för om hon har färdtjänst", säger Ann-Marie. Men man använder inte balanssinnet när man hänger i fallskärmen.
Chauffören i nästa taxi säger att hon är modig.
- Man måste våga lite här i livet, kommenterar Ann-Marie.
Hon har tur den här gången; resan till Motala tar bara två timmar. Först hemifrån till Universitetssjukhuset för byte, sedan till Skänninge och ytterligare ett byte - till samma taxi. Däri ligger turen, ingen väntetid. Föraren bara stannar och knapprar med datorn. Vips är han underleverantör till ett bolag i Mjölby som kör sträckan. Det behövs ingen extra bil.
- Folk frågar ibland om jag skulle vilja hoppa bungee-jump, men jag säger alltid nej; man hoppar och så hänger man där nere. Med en fallskräm hinner man se allt från luften.
Bilen stannar vid flygfältet i Skärstad, en bit gräsbevuxen åker arrenderad av ägaren till Skärstad gård utanför Motala. Hit flyttade Linköpings fallskärmsklubb efter att militären stängt Malmen för civilt flyg.
Det är Ann-Maries fjärde hopp. En gång om året åker hon ut och hoppar, men förra året blev det inget av.
- Det kändes för långt att åka hit med färdtjänst.
I år kunde Ann-Marie inte hålla sig borta längre.
- Känslan när man sitter i planet och dinglar med benen på 3 000 meters höjd går inte att beskriva. Man är rädd och det är spännande, allt på en gång.
Chauffören plockar ut hennes rollator ur bakluckan och kör iväg. Molnen jagar varandra över himlen likt ulliga slagskepp. Flaggorna och vimplarna piskar vinkelrätt mot flaggstolparna.
- Det är inget onaturligt för en person utan rollator att hoppa fallskärm, säger Ann-Marie. Men har man rollator så går det inte ihop. Jag fick den i våras. Dagen innan var jag en helt vanlig människa, dagen efter ser omgivningen mig som gammal och sjuk. Det är en massa fördomar hos folk. För några år sedan åkte jag Finlandsbåt, åt, drack och dansade precis som en vanlig människa trots att jag fick hålla i andra när jag gick. Hade jag haft rollator hade det inte gått ihop.
Ann-Marie sitter på trappen och vinden får hennes hår att dansa kring ansiktet. Hon är inte det minsta gammal eller sjuk, oavsett vad rollatorn får folk att tro.
- Jag vill åka charter, plocka blommor i skogen och åka konstrunda på Österlen. Det är inga problem, men jag kan inte gå ensam.
De första fallskrämshopparna, Håkan Sagvik och Sus (Susanna) Mathiesen -kramar Ann-Marie. De känner henne väl, efter alla åren av tandemhopp.
- Jag behöver ingen rollator, fortsätter Ann-Marie. Det är bara balansen som är dålig på marken. Men det märks inte när jag hänger i fallskärm.
Att hon fick tillfälle att prova hänger samman med hennes 60-års dag, ett par år efter stroken, när hon fortfarande jobbade som kartritare.
- Arbetskamraterna frågade vad jag ville ha. En ballongfärd, sa jag. Du är inte klok, sa de, och så fick jag en prydnadssak.
Men ballongfärd blev det trots allt, ut över Linköping, Motala och åt Vadstena till.
- Det var för snällt, för mesigt. Ballongen följer med vinden, så det känns som om det vore vindstilla. Och så går det lite för långsamt.
Håkan kommer ut ur stugan som fungerar som delat kafé och flygledartorn. Det ser inte bra ut. Vinden har inte mojnat som prognosen sa. Den blåser ett par knop för hårt för att man ska kunna hoppa. Ann-Marie och de nu fem fallskärmshopparna väntar, pratar och dricker kaffe. Med jämna mellanrum försvinner Håkan för att läsa av vindmätare. Ann-Marie ser orolig ut.
Vid sjutiden på kvällen beslutar de sig för att lägga ned.
- Vinduppgifterna från piloten ser inte bra ut, säger Håkan. För mycket sidvind för att han ska landa säkert.
Mutter över vinden, prognosen och meterologerna sprider sig i stugan. Ann-Marie ser modsluten ut.
- Så är det ibland, tröstar Sus henne. Nu är du en riktig fallskärmshoppare som har fått vänta på vädret.
Vägen hem är åtminstone snabb, i Håkan och Sus bil.
Nästa försök, på tisdagen, regnar inne. Hoppdatumet skjuts till torsdagen och Ann-Marie är olycklig.
Torsdag morgon; tunna molnslöjor högt upp i skyn täcker himlen från horisont till horisont och silar fram ett gråvitt ljus.
På eftermiddagen kommer Håkan och Sus direkt från jobbet och hämtar Ann-Marie.
Vinden är en mild fläkt mot kinderna, solen skiner från en molnfri himmel och på 3 000 meters höjd är det minus tio grader.
- Efter ballongturen ville jag testa något med fart, säger Ann-Marie.
Att du bara vågar, sa arbetskamraterna.
Men vågar gör hon. Ann-Marie får på sig hoppoverall och sätter sig i planet. 20 minuter senare lösgör sig två små prickar från ett litet vitt kors uppe i himlen. Ett långt, långt ögonblick senare blommar ett par fallskärmar ut på himlen och börjar en resa med tvära kast och snabba svängar när Ann-Marie får ta kontrollen över skärmen.
Hon och Håkan dunsar ned i backen sittandes. Ann-Marie skrattar, gnider bort tårarna och håller för näsan för att blåsa ut locken i öronen.
- Det är så härligt när Ann-Marie hoppar, säger Sus. Hon är alltid så glad efteråt.
Ann-Marie lapar sol på en stol på gräsplanen medan hon väntar på sitt fjärde hoppdiplom. Skulle hon vilja hoppa igen?
- Inte i dag, det är för kallt, säger Ann-Marie.
- Men kanske imorgon.
Hon ställer sig upp och stapplar till. Någon gång under hoppet har hon stukat foten och den har stelnat till under vilostunden.
- Kanske inte i morgon, säger Ann-Marie.
- Men om en vecka. Om foten är bra.