I veckan skrev Corren om hoppjerkor - folk som byter jobb titt som tätt.
Bengt-Arne Björck platsar definitivt inte i det gänget - trots ett snedsprång på 60-talet.
Redan 1984 fick han guldklocka för lång och trogen grafikertjänst på Östgöta Correspondenten.
Sedan dess har det blivit ytterligare 23 år i tidningshuset på Badhusgatan.
- Men 1965 lämnade jag faktiskt Corren för att jobba på Svea Band. Det var för att få upp lönen, förklarar Bengt-Arne, som inte riktigt trivdes med ackordsjobb och drygt två år senare var han tillbaka på Correns sätteri.
Det var hans lärarinna i Malmslätt som gav honom första knuffen in i tidningsvärlden.
- Hon var bekant med dåvarande tryckerichefen Åke Svensson och rekommenderade mig. Så den 14 juni 1956 började jag som springsjas.
Ett år senare kunde han Linköpings gator utan och innan och fick i stället chansen att bli grafikerlärling under fyra år.
- Det här var på blytiden då vi plockade en bokstav i taget för hand, berättar Björck.
I dag utförs arbetet på blyfria datorer.
- Jag kan tycka att det var mer finess och stil när vi gjorde tidning på det gamla hederliga sättet. Men jag längtar inte tillbaka och vill inte börja om på blytiden.
1983 blev Bengt-Arne Björck chef för ett av arbetslagen på sätteriet. Och tre år senare upplevde han sin mest dramatiska arbetsnatt.
- Det var när Palme dog. Jag hade skickat hem alla utom två för att det var så lugnt. Runt midnatt kom nattchefen springande och berättade att Palme blivit skjuten. Vi fick ringa in folket igen - några fick ta taxi. Vi gjorde snabbt om förstasidan, ledarsidan, ytterligare någon sida och löpsedlarna. Jag var inte hemma förrän fyra på morgonen, minns Bengt-Arne Björck, som fått vara med om stora förändringar i sitt yrkesliv.
För tidningens del ser han åren i slutet av 1970- och början av 1980-talet som viktiga och roliga.
- Då hände otroligt mycket. Tidningen blev modern när Arne Argus var vd, Bertil Torekull chefredaktör och man fick börja säga du till varandra.
Ännu mer har hänt med grafikeryrket.
- Man kan säga att jag gick från Gutenberg till MacIntosh. Och därefter har jag fått lära om flera gånger när vi bytt datasystem, säger Bengt-Arne Björck, som haft ett finger med i spelet på i stort sett varenda avdelning och sida i tidningen.
- Men familjesidan är nog den jag gjort mest, tror Björck.
(Och sannolikheten är ganska stor att han brutit även denna sida. Kolla längst ned till höger på sidan för besked . . .)
Och nu då?
- Jag ligger efter hemma, ska tapetsera i jul och göra om lite i trädgården. Och jag har samlat på mig en hel del böcker och filmer, berättar Bengt-Arne Björck som även har funderingar på att börja släktforska.
Har du aldrig ångrat att du stannade så länge på samma arbetsplats?
- Jag har trivts väldigt bra på Corren och har fått göra det velat. Och det har inte bara varit min arbetsplats. Vännerna på Corren har varit vänner även privat, säger Bengt-Arne som gillat jargongen och humorn på nattredaktionen med stämningshöjare som Åke Alvin och Anders Olvegård i spetsen.