Hon skrattar gott åt min fråga. Visst fyller hon 92! Långkjol har hon mest för att hon hittade den billigt på rea förra året.
Vi dricker en kopp kaffe, tillsammans med yngsta dottern Louise som är här på besök. Det är enda anledningen att komma hit förstår jag, Valborg klarar annars allt själv.
-- Fast de kommer och dammsuger var fjortonde dag, säger hon och tar sig ännu en kopp kaffe.
Hon bor i en lägenhet i Skäggetorp. Det är bara ett drygt år sedan hon flyttade hit, hon är en riktig flyttfågel, Valborg. Hon har det i blodet och beskriver sin far på precis samma sätt.
1920 föddes hon som elfte barnet till stataren Karl Gustaf Sjöberg och hans hustru Anna Sofia. Familjen flyttade runt över stora delar av vårt län, mor och far och det som slutligen blev femton barn, fyra gånger födde Anna Sofia tvillingar. Nu är bara Valborg i livet.
Men ensam är hon minsann inte. Hon har tre barn, åtta barnbarn och lika många barnbarns barn. Och släktens yngs-te, en gosse som är Valborgs barnbarns barnbarn ska få syskon i augusti, det ska bli tvillingar.
I dag, den 7 juni, träffas en del av dem för att fira 92-åringen.
-- Jag har inte bjudit någon, men den som kommer är hjärtligt välkommen. Det blir tårta och hembakade bullar.
Så är det hos Valborg, bröd ska vara hembakat. Presenter är hon inte mycket för, men en hälsning eller ett besök blir uppskattat.
Vi pratar om gamla tider. Minnen från då står klara för Valborg.
-- Ofta när jag sitter här vid köksbordet tänker jag på mina föräldrar, mina syskon och allt vi gjorde på den tiden.
Livet var hårt i statarfamiljen. Alla fick hjälpa till med ved, vatten och annat som ett hem utan bekvämligheter behövde. De äldre bröderna hjälpte gärna lilla Valborg och hennes äldre syskon.
Ett riktigt starkt minne har hon, ett minne fint att bära och dela med sig av. Det var självaste julafton när Valborg var en 11--12 år. Smén skulle åka in till Linköping och Valborg fick följa med tillsammans med föräldrarna.
-- Vi åkte droska, en öppen Ford, och jag minns alla tända lampor i gathörnen, du vet, det fanns inte elektricitet då. I Londonbasaren vid Trädgårdstorget fick jag köpa en liten brun porslinspotta, den var så rar.
-- När vi kom hem hade mina bröder gjort så fint, städat, hängt girlanger, klätt julgranen och satt skinkan på vedspisen.
De äldre syskonen tog gärna med sig Valborg när de skulle åka in till stan.
-- Jag minns att Sixten flätade hela mitt hår på kvällen, så blev jag alldeles lockig på förmiddagen när vi skulle åka till stan!
Som liten fick hon en blunddocka av sina bröder, en docka som hon lindade med dåtidens navelbindor.
-- Mor sa åt mig att ta bort dem "det blir tids nog för dig att linda" sa mor. Hon visste vad det ville säga att ha många barn.
Hon försvinner nästan i sina minnen. En hågkomst väcker nästa, dottern Louise och jag själv lyssnar fascinerat.
-- Du vet förr var det verkligen sommar när det var sommar, och vinter när det skulle. På sommaren regnade det och åskade ganska mycket. När det regnade passade vi på att tvätta håret därute.
Så skakar hon av sig gamla tidens minnen och vemod. Planerna för sommaren är stora. För några hundralappar får hon färdtjänst hela två månader runt hela länet, då ska hon passa på.
Motala, Vadstena, Rejmyre och Stjärnorp är bara några ställen hon ska besöka. Sitta hemma kan man göra tids nog, förklarar hon.
-- Jag brukar baka en sockerkaka och ta med mig. Jag bakar många sockerkakor ska du se.
Jag njuter av denna kvinnas skarpa hjärna och säger "om jag blir 92 år då vill jag vara lika pigg som du".
-- Visst, svarar hon skrattande.
-- Var som jag du. Då ska jag komma och hälsa på dig, men då får du allt baka en egen sockerkaka!