Konstnären Jan Allan Gustavsson, Norrköping, har avlidit 62 år gammal. Han hade sedan förra sommaren varit sjuk i cancer. Jan Allan Gustavsson var en flitig utställare. Det finns fina exempel på hans konst både på Konstmuseet och i Östergötlands länsmuseums samlingar.
*
Mörker kommer i olika skepnader. Först släcker det, men sedan får det våra sinnen att skärpas och se både annat och mer än vi brukar. Den trösterika tanken har Jan Allan Gustavsson alltid bearbetat och gestaltat i sin konst.
Kanske finns där punkter där livet strålar samman med måleriet, litteraturen och musiken. I Jan Allan Gustavssons senare måleri, de fantastiska Vattenkvarnarna, förstår man att det mötet sker i natten. I ett mörker där färgfläckarna blir tydliga på ett särskilt sätt, där deras mening träder fram som bloss. Mörkret känns så konstruktivt i hans bilder.
Man känner närheten till Werner Aspenströms dikt:
"Ej blir det natt
fast ögat icke bländas..."
Det finns hopp i hans mörker. Det blir aldrig mörkt i betydelsen utsläckt eller nermörkt. Det finns en vila i svärtan, ett rum för eftertanke och meditation. Jan Allan Gustavssons bilder för oss dit. Låter oss både se och vederfara. Låter oss ana det stora svåra. Alltid med en levande relation mellan konsten och naturen.
Hela sitt konstnärsliv har Jan Allan Gustavsson konsoliderat och förfinat sina konstnärliga uttryck. Det har gett honom en ställning som en viktig, självständig och personlig konstnär i den expressionistiska traditionen. Genom åren har han nyanserat och fördjupat sin mycket egna och verkningsfulla kombination av öppet, nästan informellt, färgutspel och mycket distinkta mönsterbildande linjesystem. Han har arbetat i en genomförd färgharmonik med få färger. Ljushetsgraden i den karga paletten får stå för nyanseringen. Hans bilder är fritt och lössläppt expressiva och samtidigt oerhört strama och geometriskt logiska i formen. Sammansatta som han själv var som person. Mitt i abstraktionen finns hans starka personliga närvaro, en lust i det teoretiska.
Jan Allan Gustavssons konstnärliga utveckling har skett inom de begränsningar han själv förelagt sina konstnärliga val. Han stängde alltid dörren för de enklaste och mest lättköpta konstnärliga lösningarna. Paradoxalt nog gav det honom en stor frihet i uttrycket och en kontinuitet i skapandet.
I hans målningar kan man se det gamla i det nya, precis som man kan känna igen barnet i gamlingen. Den bundna formen gav möjligheter till oändliga variationer och nyanseringar som i Bachs fugor, svårmodet hos Sibelius och komplexiteten hos Mahler. Musiken inspirerade och gav kraft, och intryck kom igen i målningarna.
Den konstnärliga starten på den här centrala epoken i hans konst kom med de s k Lustgårdsmålningarna på sjuttiotalet. Som lätta löv i ett vindstilla landskap föll bruna, vita och blåtonade flingformade färgfläckar stilla i bildrummet. Sällan såg man så smärtsamt vackra bilder. Det var målningar fyllda av ett trovärdigt allvar och svårmod. Det var som om han sakligt ville gestalta resignerad sorg, men gång på gång, liksom ofrivilligt, kom att göra det på skönhetens och arbetsglädjens villkor.
Flera av dessa arbeten är märkesmålningar och oförglömliga konstupplevelser. Klassiker. Så gick han vidare med det så kallade strömkarlstemat. Strömmens vatten och broarnas räcken blev nu en visuell, emotionell och intellektuell inspirationskälla. Tankar om frihetslängtan och dess uppslitande kamp mot sina begränsningar var oundvikliga.
Ordpar som sakral och häftig, rå och förfinad ligger nära till hands då man ska beskriva hans konst.
En stor konstnär har lämnat oss.