Varför och åter varför? Jag känner mig förpassad till fyraårsåldern igen, där varför kunde frågas hur ofta som helst. Nu frågar jag det ofta igen trots att jag fyllt 53 år, utan att få något svar. Frågan klingar ut i mörkret, i månens eller solens sken, men något svar kommer icke åter. Min frågande själ står tom och vilsen -- varför?
Jan och jag var inte vänner, kompisar, utan vi var kamrater i 45 år. Det låg alltid ett särskilt skimmer i våra ansiktsuttryck när vi träffades, även om lång tid särade på våra möten ibland. Känslan och glädjen att få se varandra igen kunde bara Jan förstå. Aldrig ska jag möta den igen. Att ta farväl eller adjö kan jag inte.
För jag ska gå ut på en prunkande blomsteräng. Varligt, mycket varligt letar fötterna sin plats bland blommor och blad. Där ska jag gå eller slå mig ned och njuta. En sällsynt flora pryder ängen, vår äng. Blommorna som växer där är våra minnen. Det doftar av dem, från granar och tallar. Vågorna vid evighetens strand brusar och svallar. Jan kommer när minnena kallar. Försiktigt kupar jag mina skälvande händer runt en blomma och minns. Här blandas skratten och gråten med glädjen och lyckan.
Vi är många som tackar för de fina blommorna han givit. Det är få förunnat att ge så mycket som Jan. Tyvärr fick han alldeles för kort tid på sig, men han gav så mycket ändå.
Jag vill tacka Janne B för den vackra ängen. Vi möts där.
Det är så ofattbart att Janne B är borta. Ung, bara 53 år, med en otrolig livsglädje. In i det sista planerade han för framtiden. Janne var mycket generös med beröm och vänlighet. Vi ska alltid minnas hur han deklamerade "Tomten" av Viktor Rydberg på vår årliga julfrukost.