Jag hälsade på hemma hos Barbro Gustafsson på Tygelgatan inför 85-årsdagen för fem år sedan och då fanns hon vid sin skrivmaskin. Vid mitt återbesök inför 90-årsdagen på torsdag, sitter hon där vid samma maskin.
Hon är född i Lilla Åkerby i Ekebyborna, men sedan många år bosatt i Linköping. Pappa, Carl Edvin Månsson, en av grundarna av Bondeförbundet, köpte gården Kårby 1916. Barbro är infödd i centerrörelsen. Maken Einar blev riksombudsman för SLU 1942 och i fem år drog paret land och rike runt för att bygga upp programverksamhet. I tio år bodde sedan Barbro på Mems kursgård där Einar var rektor innan hon blev landshövdingefru på Gotland 1975 till 1980.
Ringer och pratar
Hon ringer mig då och då, Barbro Gustafsson. Aldrig för att bara prata en stund utan nästan alltid för något som hon läst i Corren, något som omgående engagerar och inte sällan upprör. Jag känner ingen 90-åring med sådan envishet. Och ingen 90-åring över huvud taget som ringer om sånt som står i tidningen...
Kanske är det för att hon har skrivit i alla tider och skriver fortfarande. Hur många tusen texter det blivit i tidningar och tidskrifter har hon ingen aning om själv. Det hon skrivit -- och skriver -- knackar hon ner på sin maskin för hon tänker inte skaffa någon dator även om hon nog inser att hon skulle behövt en. Det har blivit visor, vers och program men också bygdespel som "Barnen och knyppeldynan" som spelades under många somrar i Vadstena.
Överfulla bord
Det gläder en tidningsman i förhållandevis späd ålder att en gammal dam kan ha skrivbordet, och faktiskt vartenda bord inom synhåll, fullt med papper, böcker, häften, anteckningar och bilder. Hela huset hos Barbro Gustafsson vittnar om pågående arbete. Just nu sorterar hon hela sitt fantastiska innehav av dokument och bilder som måste sägas vara ett kulturarv i nutid.
Efter en stund, när samtalet varit på irrfärd i tid och geografi, måste jag ändå fråga: hur kan det komma sig att du håller på? Vore det inte enklare att luta sig tillbaka, att inte bry sig så mycket om vad som händer utanför köksdörren och vad som står i tidningen?
Då blir hon tyst en stund. Tystnad är annars inget framträdande karaktärsdrag hos Barbro Gustafsson.
--Jag kan inte, säger hon allvarsamt. Men nog kan jag tycka att det vore skönare att kunna låta bli. Jag håller på för att jag har ett ansvar. Kan jag göra något så måste jag, säger hon.
Ett samtal med Barbro Gustafsson är inte lätt att styra. Vi hamnar än i Vadstena och Vimmerby men lika gärna i Härnösand, Helsingfors och Visby.
Efter tre timmars samtal har vi mest rumsterat runt på 1930-talet och hon har berättat om personer som jag i några fall hört talas om men vanligtvis inte. Det beror på inget sätt på att personerna är ointressanta, lite inplacerade måhända i gårdagshistoriskt dunkel, men inte ointressanta.
Barbro Gustafsson berättar om människor som betytt mycket för många och inte minst för henne själv. Typiskt nog är det de inte så allmänt namnkunniga som tonar fram till klarhet i snärtiga berättartag. Barbro, som träffat så oerhört många människor privat och i offentliga sammanhang, kunde ha staplat kändisar i parti och minut.
-- Men jag vill säga något om de glömda människorna. Det finns inget jag tycker så illa om som överlägsenhet, säger hon.
Vi ger oss på ett försök. Jag försöker skala fram en lista på fem, kanske tio personer som stått för något extra genom åren. Jo, hon anstränger sig, men eftersom hon aldrig imponerats av kända personer blir det svårt med listan.
Hon talar om John Johansson, som startade SLU-distriktet i Östergötland. "Han blev som ett nytt fönster som skapade nya utblickar". Det var 1931.
Hon nämner Karin Collin, ordförande i Centerns kvinnoförbund, som ordnade en hemslöjdsutställning i Vadstena 1936. "Hon vågade vara sig själv".
Barbro nämner också Gunnar Eriksson, bror till Astrid Lindgren, riksombudsman i SLU före maken Einar. "Han var en brandtalare med humor och fantasi. Fantasi har man -- eller också inte".
Men de kända då, de där som alla hört tals om? undrar jag.
Dans med president
De finns förstås, också i minnesbanken. Som vännen Ewert Karlsson, EWK, lantarbetaren som blev världsberömd karikatyrtecknare. "Ingen utanför familjen har betytt så mycket som Ewert".
Barbro har under årens lopp haft otaliga kontakter med Finland, inte minst under kriget. Träffade hon Uhro Kekkonen, landets legendariske president? Givetvis.
-- Jag dansade med honom en gång, säger hon och letar fram ett handskrivet brev, daterat 4 oktober 1941, personligt till Barbro. Det skrevs mitt i kriget.
"Om Ryssland nu vinner, stannar det inte vid någon gräns i mitten av landet, då går det över våra lik ända till Torneälv", skriver Kekkonen med blått bläck.
Erlander rolig
Tage Erlander var en rolig person kunde Barbro Gustafsson konstatera långt innan 50-talets statsminister framträdde med Värmlandshistorier i TV. Gamle landshövdingen Per Eckerberg satte skräck i många - men inte i Barbro Gustafsson. "Jag blev aldrig utskälld av honom, inte ens under den stora ofreden mellan knypplingen och hemslöjdsförbundet".
Torbjörn Fälldin blev en god vän allt sedan 40-talet och alla kontakter genom bondeförbund och centerrörelse. "Han har en enastående ärlighet och rakhet men också ett intresse för lyrik".
Vi hade kunnat hålla på än i denna dag. Ett samtal med Barbro Gustafsson har egentligen inget slut. Hågkomster från dagens datum och nio genrationer prästdöttrar på morssidan bakåt i historien kräver sin tid.