Karin har arbetat på laboratorium sedan hon var sjutton. Hon är född i Svanshals och började arbeta på Birgittas sjukhus i Vadstena. Snart mötte hon kärleken och den förde henne till Stockholm. Där arbetade hon som laboratorieassistent på Stockholms stads sanatorium.
Karin beskriver den tiden som väldigt intressant eftersom hon fick arbeta med TBC- och cancerpatienter. Sedan vidareutbildade hon sig till cytologassistent, som är en mer avancerad form av laboratorieassistent.
Karin bodde i Stockolm i fem år. Där gifte hon sig och 1973 föddes sonen Ulf. Två år senare flyttade hon tillbaka till Östergötland efter att hon separerat från sin man. Hon bosatte sig i Skänninge.
-- Stockholm är ingen bra miljö för barn att växa upp i och som ensamstående mor kan det vara skönt att få lite hjälp av sina föräldrar, säger hon.
Karin började arbeta på Birgittas sjukhus igen. Hon träffade sin nuvarande man, Tommy, och de fick dottern Maria 1978.
-- Mina arbetskamrater tyckte att jag skulle börja jobba på Skänninge vårdcentral, så att jag skulle slippa åka så långt, och så blev det.
Efter att ha arbetat ensam i Skänninge i elva år med stor press på sig kollapsade hon. Hon började arbeta deltid på Universitetssjukhuset i Linköping efter att ha varit sjukskriven en längre period. Men det fungerade bara i ett halvår innan Karin blev sjuk igen. Sedan lite drygt ett år tillbaka får hon sjuk-ersättning.
1997 fick hennes man stroke. Karin märkte snabbt att det fanns stora brister när det gäller att få hjälp och stöd till strokepatienter och deras anhöriga. Därför började hon själv att engagera sig aktivt i att bilda nätverk.
-- Människor behöver prata, det är jätteviktigt. Och har man en skada som inte syns har människor inte lika mycket förståelse, förklarar Karin.
Hon engagerade sig i stroke- och afasidrabbade personer. Karin förklarar att afasidrabbade är personer som har förlorat sitt språk. De kan prata men säger ibland fel saker. Hon berättar att med rätt träning kan dessa patienter bli bra igen.
I dag är Karin ordförande i Motala/Mjölby strokeförening och vice ordförande i Östergötlands län. Hon sitter även med i styrelsen i förbundet.
-- Jag är feminist och besvärlig genom att jag säger vad jag tycker. Det är inte populärt, speciellt inte inom landstinget. Kvinnor behandlas så annorlunda jämfört med män och att bekämpa det är något som genomsyrar mitt engagemang.
Karins stora intresse är akvarell- och oljemålning. Hon målar mycket blommor, landskap, natur och människor. Karin har ställt ut sina verk ett antal gånger och i år ska hon bland annat vara med på en utställning i Linköping i november.
-- Nu har jag även lyckats börja "måla av mig" det som har hänt, olika situationer, berättar hon.
Under sitt sextioåriga liv har Karin utbildat sig en hel del. Hon har ett brinnande intresse för det hon håller på med och har bland annat varit fackligt aktiv inom vårdförbundet.
Det bästa som har hänt Karin under dessa år är hennes barn.
Hon har en hund som heter Frida och är en korsning av schäfer och labrador. De brukar vara ute och gå eller leka i trädgården.
I många år hade hon och maken båt och de brukade vara ute mycket på sjön, men när Tommy började bli sjuk gjorde de sig av med den.
-- Det vackraste jag vet är när det är oerhört fint väder och man är ute på sjön.
Ibland åker makarna upp till Tommys hemtrakter, Västerbotten, där de har ett timmerhus. Karin tycker att det är nyttigt att byta miljö och vila hjärnan lite och tillägger att det är som en helt annan värld där.
För när hon är hemma har hon fullt sjå att organisera tillvaron. Förutom att bland annat strida för strokepatienter har hon en 89-årig mamma i Skänninge att se till.
-- Ibland får jag "slåss" med kommunen, hemtjänsten och sjukhuset, förklarar hon.
Karin fyller 60 år på måndag, men firandet får anstå till på lördag eftermiddag då hon tar emot i Solbergastugan i Gamla Skeninge.