Det var inte vanligt i början på 1930-talet att ungdomar, och framför allt kvinnor, läste vidare.
-- Även om man sa att barnen hade "läshuvud" så kom de ändå ingenstans. Det var dyrt att läsa och föräldrar hade inte råd att låta barnen studera, säger Karin Hornmark.
I dag, måndag , fyller hon 90 år. I alla år, från 21 till pensionsåldern, arbetade hon som lärare på lågstadiet.
-- Och jag har alltid varit glad för mitt jobb! Jag känner inte alls igen dagens bild av skolan.
Att det just blev läraryrket var mycket tack vare en farbror och hans fru.
-- De gjorde en verklig kulturgärning, berättar Karin. När min farbror var gårdfarihandlare och sålde hemvävda linnedukar träffade han en präst som uppmuntrade honom att läsa till lärare. Det gjorde han också efter att ha sparat ihop lite pengar.
Farbrodern gifte sig och han och hans fru öppnade sitt hem i Linköping för ungdomar från Åsa by. Den var Karin och farbroderns hemby i småländska Traryd, nästan ända nere vid Skånegränsen.
-- De tog emot sex, sju ungar från byn som ville studera. Jag var en av dem. Vi fick bo och äta hemma hos dem tills vi kunde klara oss själva, berättar Karin.
Karin hade redan gjort det ovanliga; tagit realen hemma i Småland. Det hade kostat pengar i både terminsavgifter och böcker.
Nu sökte hon till seminariet i Linköping. 500 ville ha en plats, men bara tolv skulle bli utvalda efter inträdesproven i matematik, svenska och geografi. Och Karin blev en av de lyckliga som i två år läste på seminariet.
-- Men när jag blev klar var det en våldsam arbetslöshet, det blev svårt att få jobb.
Karin, som under seminarietiden träffat Erik Hornmark (vars föräldrahem var en gård i östgötska Horn) fick ge sig iväg från både honom och Östergötland för att arbeta i närheten av Vimmerby.
-- Jag hade underbara barn där, minns Karin. Många var så kallade statarbarn, för än hade inte statarsystemet avskaffats.
Karin gifte sig så småningom med Erik och de flyttade till Motala, där de arbetade i många år på olika skolor. Karin studerade också till hörsellärare vid Manillaskolan i Stockholm.
Under alla de åren har många skolreformer kommit och gått.
-- Ibland har det varit rena rama flumpedagogiken, säger Karin och skakar på huvudet. Jag fick tänka efter: Varför sitter jag här i skolan? Jo, för att lära barnen något och det går inte med flum.
Samarbetet med föräldrar har varit mycket viktigt för läraren Karin.
-- Jag har alltid haft ett gott förhållande till barnens föräldrar. Jag tyckte om dem.
Två döttrar och en son föddes i familjen Hornmark, i en tid där det inte fanns daghem och det var ovanligt att kvinnor förvärvsarbetade. Då pusslades tiden istället ihop med anställda barnflickor och barnjungfrur.
Som nyblivna pensionärer flyttade Karin och Erik till Magnarp nära Vejbystrand i nordvästra Skåne. Där bodde de i ett hus vid havet i 15 år, innan de valde att komma tillbaka till Östergötland och flyttade in i en lägenhet på Platensgatan.
För sex år sedan gick Karins man bort och några år senare flyttade hon till seniorboendet på Ekoxen. Här trivs hon alldeles utmärkt, hon kan gå på föreläsningar och träffa nya grannar. Det enda tråkiga är att synen blivit så svag. Hon kan till exempel inte längre måla. Väggarna är fulla av tavlor, som hon målat i olja. Det är Karins barndom som hänger där och berättar sin historia om tider som är långt borta, men ändå nära. Och hon säger:
--Inte heller jag har klarat mig utan sorger i livet. Jag vara bara 13 år när min mamma dog. Jag sprang ut i hagarna och skrek. Jag var så arg på Gud. Men så småningom fick jag min gudstro åter.
Hon har numera fått svårt att läsa och datorn, som hon hade en tid, har hon inte kvar eftersom den inte fungerade för en med dålig syn.
Karin kommer in på den rasande snabba utveckling, som skett i samhället sedan hon var liten flicka. Det har skett med raketfart, något som är lätt att glömma bort. Fotografen, som också har rötter i småländska Traryd, letar under tiden i minnet efter personer som de kan känna gemensamt.
--Men ser du, säger Karin, jag bodde i Åsa strax söder om Traryd och dina föräldrar i Ternhult, på andra sidan. På den tiden var det svårt att till och med ta sig till nästa socken. Vi hade bara häst och vagn som vi kunde åka med.
Karin kommer ihåg när hon var sju år och det fantastiska hände att de fick elektriskt ljus hemma på gården.
-- Så kom telefonen, det var bara affären som hade telefon och dit gick vi för att ta emot och ringa samtal.
Radion var ett annan stor händelse.
-- Vi hade vår radiostation i Köpenhamn. Därifrån kom det glad, härlig musik och vi trodde ju att vi aldrig mer skulle få tråkigt.
När det sedan blev dags för tv trodde man detsamma, berättar Karin. Inte en enda långsam stund i fortsättningen.
Hon minns när hon och maken åkte med familjen till Örebro för att se en tv-utsändning i en allmän lokal. Vad de såg?
-- Det var några munkar som gick fram och tillbaka. Det var nog inte så speciellt, men vi krävde inte mer.
I dag är det alltså dags för födelsedagen. Då kommer sonen och sonhustrun hem från Tokyo och döttrarna med familjer från Örebro och Eskilstuna.
Det blir lunch på hotellets restaurang, med familjen och vänner och bland dem kommer till och med en före detta elev.
-- Fast han är pensionär han också.