En bland de första vi träffade, när vi kom till Långbrottsskolan i Åtvidaberg för 50 år sedan, var Karl-Östen. Det var ett trevligt möte, som utvecklades till god arbetsgemenskap och fin vänskap. Karl-Östen började sin tjänstgöring som vaktmästare vid skolans start, något år innan vi kom dit och han var skolan trogen till sin pensionering 1982. Det var verkligen rätt man på rätt plats. Långbrottsskolan var känd för att vara exceptionellt väl skött och det var Karl-Östens förtjänst. När man bad honom om hjälp med något, var han både snabb och noggrann och kunde fixa allt. Han var mycket omtyckt av både lärare och elever. Karl-Östen tyckte mycket om barn, men när de inte uppförde sig väl, var han inte rädd för att tillrättavisa.
I Åtvidabergs hörselförening har Karl-Östen varit en stöttepelare, alltid villig att hjälpa till med olika sysslor under våra möten och ställa upp som chaufför, när vi rest på kurser eller distriktsmöten till olika orter.
Allra mest saknar vi Karl-Östen som en verkligt god vän. Ofta har vi träffats på söndagseftermiddagarna och berättat om våra minnen från svunna tider, inte minst från den besvärliga och långa "lumpartiden", mer än två år under kriget. Men så här efteråt har dessa minnen enbart lockat fram många skratt.
Karl-Östen var mycket insatt i politiska och ekonomiska frågor, både vad det gällde kommunen och riket.
Dessutom var han mycket hjälpsam. Flera gånger körde han oss till Linköping, när vi skulle vidare med buss eller tåg. På vår fråga, om han ställde upp på detta, blev svaret: "Ja, det gör jag mer än gärna. Det är bra, så får jag lufta bilen lite, för jag kör nästan enbart här i samhället." Efter ett sådant svar var det inte svårt att fråga igen.
I början av maj tog vi en promenad tillsammans till Adelsnäsparken i härlig vårgrönska och strålande sol. "Det här var skönt", sa Karl-Östen, "så här långt har jag inte gått på tio år" och strålade ikapp med solen. Vi bestämde att det skulle bli långpromenader varje onsdagseftermiddag, men det blev tyvärr bara en.
På söndagseftermiddagen efter promenaden bjöd Karl-Östen oss på en biltur runt Berg och Halsebo. Han visade oss bland annat var han haft sina jaktmarker, sitt torp med alla "jakt-troféer" och stugan, där han bott sina första levnadsår. Han berättade om sina kamrater och skolvägen till Centralskolan, som delvis gick utmed järnvägen och man var tvungen att ha ett särskilt intyg för att få gå där. En sak ångrade Karl-Östen och det var att han inte fortsatte på realskolan, som magistern uppmanade honom till. Karl-Östen var en mycket begåvad elev, men kamrattrycket var för stort och han ville som de andra börja tjäna pengar.
"Här borde vi åka upp, där är så fint", sa Karl-Östen och pekade på en liten skogsväg. Men det var tid för lunch, så vi bestämde att det skulle bli nästa gång. Det blev ingen nästa gång!
Karl-Östen lämnar ett stort tomrum efter sig och vi är många, många som saknar honom.