En tecknad bild på kylskåpsdörren säger mycket om Olle och Gurli Lindmans tillvaro. Barnbarnsbarnet Malin har ritat av dem, Gurli sitter i rullstolen och Olle skjuter på tätt bakom.
Så har livet tillsammans sett ut de senaste fyra åren. Gurli drabbades av en svår stroke, som förlamade ena sidan av kroppen och slog ut talet, så när som på ordet ja. Gurli nickar och lyfter vänsterhanden för att bekräfta det Olle berättar. Hon är med i samtalet även om tankarna inte blir till annat än ett ja.
Livet var annorlunda 1940. Olle var inkallad och gjorde sin rekryt i Värmland. Med i gänget av unga rekryter fanns ytterligare två östgötar.
-- Den ene av dem, Ragnar, var gift med en syster till Gurli. Jag följde med honom hem till Ljungsbro.
På kanalbanken mötte han Gurli, 17 år, pigg och glad med cykel intill sig.
-- Jo, det började så smått redan då, säger Olle. Hon var söt.
Gurli ler och ögonen får liv. Jag frågar om Olles känslor besvarades. Gurli nickar övertygande. Två år senare hade Olle arbete vid järnvägen. I slutet av 1942 fick han biljett till äktenskap, ett kontrakt på en tjänstebostad i Vikingstad.
-- Då beslöt vi att vi skulle gifta oss.
Olle var 23 år, Gurli 19. Hon bar en vacker vit klänning med skirt släp när hon den 12 december 1942 sa ja till Olle i Vreta klosters kyrka.
-- Det var ett vackert bröllop, säger Olle.
Och de har haft ett vackert äktenskap och hållit kärleken vid liv.
-- Det är den sanna kärleken, säger dottern och enda barnet, Britt Carlsson. Hon berättar med stolthet om hur Olle vårdat Gurli efter stroken och om hans kamp för att ta hem Gurli från sjukhemmet. Olle är mera försynt.
-- Det är ingen som vill vara på sjukhem. Gurli var ledsen och fick problem med magen. Jag ville ta hand om henne och vårda henne hemma.
Det blev en ordentlig omställning. Medan Gurli låg på sjukhemmet flyttade Olle deras hem från Åkervägen till mera handikappanpassade Slätten på Sunnebovägen. Hemtjänsten kommer varje morgon och kväll för att hjälpa Gurli med på- och avklädning.
Annars sköter Olle både Gurli och hushållet själv. Han handlar, städar, lagar mat, tvättar, manglar och stryker. Lägenheten är välstädad och julpyntad.
Jag frågar Gurli om hon tycker att Olle är duktig. Hon svarar snabbt ja och lyfter sin vänstra hand högt.
-- Ja, en försöker i alla fall, säger Olle.
Men Olle är van vid hushållsarbetet och var delaktig i det redan innan Gurli blev sjuk.
-- Man får ju bjuda till och hjälpas åt i ett äktenskap, säger han med självklarhet.
Kärleken förändras med åren, men den är ännu djup.
-- Det blir på ett annat vis. Jag vill vårda Gurli och ta hand om henne.
Hon ler och sträcker handen mot Olle.
I morgon firar de sin 60:e bröllopsdag. Kanske får Gurli en bukett gula blommor.
-- Det har hon alltid tyckt om.
Blommorna får stå för romantiken. Den behövs i ett gott äktenskap, men också ett gott sinnelag, enligt Olle.
-- Det beror mycket på humöret hur det blir. Vi har haft som regel att inte gå till sängs osams.