Aarre fyller 70 år på måndag. Han är född i Käkisalmi i Karelen 1934. Det var ont om arbete där, så fadern Simo arbetade på annan ort. Modern Hilda hjälpte till med försörjningen, genom att tillverka crepeblommor, baka munkar och driva ett café för arbetare på orten.
Vid krigsutbrottet fick familjen tvärt lämna allt och fly. De fick åka tåg och i godsvagnar. När flyglarmet gick stannade tåget, och vid fara fick alla springa ut och gömma sig så gott de kunde.
Familjen kom så småningom till Björneborgstrakten och blev inkvarterade på en stor herrgård, Klomsi, där det fanns flera flyktingar. Under tiden i Klomsi började Aarre skolan.
Under flykten dit föddes Aarres lillebror Reijo. Systern Raili fick stanna hos värdfamiljen som fosterbarn.
-- Men när vinterkriget tog slut 1941 återvände vi övriga till Karelen, men till Enso, berättar Aarre. Min far hade byggt ett litet hus där vi kunde bo. Han fick arbete på ortens trävaru- fabrik.
Under tiden i Enso drabbades familjen av en tragedi, då Aarres far avled efter en operation. Efter hans död fick modern ensam försörja familjen och Aarre fick ta hand om sin lillebror. Varje dag gick han till skolan och hämtade soppa, som delades ut till familjerna. Förhållandena var svåra.
-- 1944 beslöt min mor att i alla fall skicka mig till Sverige, och jag ville själv åka hit. I augusti kom jag till Linköping och placerades tillsammans med andra finska barn på ett uppsamlingsläger i Tanneforsskolan.
Så småningom placerades Aarre hos familjen Palmeberg.
-- Jag fick det bra hos dem och tydde mig mycket till min fosterfar, berättar han.
Efter ett år ville Finland ha hem sina barn och Aarre fick återvände till sin mor och lillebror och Aarre slutförde sin skolgång.
-- Jag förstår att mor gärna ville försöka hålla ihop familjen. Men jag längtade tillbaka till Sverige och de kompisar jag hade fått i Linköping. 1947 återvände jag med eget pass i fickan. Ett problem var att jag hade glömt den svenska jag lärt mig, så jag fick börja om från början. Men jag har nog alltid haft lätt för språk.
Aarre berättar en sak som låter kuriös i dag. Efter återkomsten måste han anmäla sig hos polisen en gång i månaden.
-- Reglerna var sådana och de skulle väl ha kontroll på oss från andra länder. Det pågick ända till 1951.
Efter en kortare anställning fick han jobb på Linköpings Strå- och filthattfabrik som springpojke. Men snart blev han hattmakarlärling, och efter utbildningen var han Sveriges yngste hattmakare. Så småningom blev han verkmästare i företaget.
-- Men så fick jag för mig att åka tillbaka till Finland och göra värnplikten där. Jag var ju finsk medborgare.
Det var 1953, men när han var klar året därpå kom hans blivande hustru Inga till Finland och hämtade "hem" honom!
-- Vi var inte förlovade men hade sällskap, eftersom vi träffats i Linköping 1952.
Fem år senare gifte de sig och gifta har de förblivit. Nu finns två döttrar och barnbarn med i bilden.
När Linköpings strå- och hattfabrik lades ner, startade Aarre egen tillverkning av damhattar 1966. 1975 flyttade familjen till Motala och öppnade en hattaffär i Baltzarhuset. Två år senare flyttade Aarre hattillverkningen till en lokal vid Sveavägen i Motala. Men 1985 var det slut med hattarna, det lönade sig inte längre att tillverka sådana.
Aarre övergick till något helt annat och arbetade skiftgång i Electrolux plastfabrik ända tills han pensionerades.
En stor upplevelse i Aarres liv, var besöket hos brodern Reijo 1996. Han hade emigrerat till Australien och bosatt sig i vid Mission Bay, sydost om staden Cairns.
-- Det var nära Stora barriärrevet och att få se det och bada i havet var en stor upplevelse, berättar. Och vilka solnedgångar!
Aarre är en aktiv pensionär, även om han inte är någon utpräglad föreningsmänniska, med undantag för engagemangen i PSO i Motala (psoriasisföreningen) och som medlem i riksförbundet Finska krigsbarn i Norden. Ibland spökar minnena från krigsåren, men . . .
-- Det sägs att karelare är glada och det stämmer nog. Och Inga och jag har haft mycket roligt tillsammans!
Sedan fem år bor de i Bona, dit de flyttade från en hyreslägenhet för att få något mera eget. Det blev radhus med en luftig och trivsam lägenhet och en rejäl trädgårdstäppa, där de gärna håller till.
-- Jag har sökt sinnesro och den har jag funnit här, säger den blivande jubilaren
Nu ser både Aarre och Inga fram emot hans 70-årsdag. Då blir det öppet hus för släkt och vänner och särskilt gläder de sig förstås åt att träffa döttrarna och barnbarnen.