INDIEN
Hettan är enorm när jag åker taxi genom Bombays centrum. Överallt kryllar det av människor, bilarna är många och en och annan dubbelbuss passerar mig tutande. När jag sitter fast i en bilkö sticker små barn in händerna genom vindrutan och tigger om pengar. Deras kläder är smutsiga och trasiga, de har inga skor och deras ögon ser uppgivna ut.
De finns överallt på Bombays gator. De sover i gathörn eller letar efter mat i soporna.
Kristina Carlsson, 21, lämnade sin trygga tillvaro i Linköping och bestämde sig för att åka till Bombay tre månader och arbeta i ett projekt för fattiga barn som bedrivs av Svenska Missionsförbundet.
-- Jag arbetar i slummen utanför Bombay och lär barnen läsa och skriva. Men viktigast av allt är att vi leker tillsammans. Det har de aldrig haft tid till tidigare. De arbetar hårt varje dag och har aldrig tid att bara vara barn.
Många av de barn som Kristina har kontakt med bor på gatan. Andra, lyckliga, bor i små skjul med sina föräldrar. På dagarna jobbar de med diverse saker. En del av dem sopar gatan, andra hjälper till i hushåll eller är springpojkar åt en blomstermarknad i närheten.
-- Många är väldigt smala och smutsiga. De saknar kläder och skor, berättar Kristina.
Det som Kristina verkar tycka är svårast är att barnen är mycket nedtryckta och att de saknar självkänsla. Men hon menar också att det finns glädjestunder i hennes arbete.
-- Barnen här har en annan gemenskap än vad vi har i Sverige. De har också lärt sig att uppskatta småsaker. En enkel lek kan till exempel bli en stor succé.
Hon tror att kastsystemet är en stor anledning till Indiens fattigdom och menar att hinduerna tror att en människas olycka beror på något han eller hon har gjort i ett tidigare liv.
Hon berättar också att problemet ökar eftersom det är analfabeterna som föder de flesta barnen. Om inte föräldrarna själva har fått lära sig läsa och skriva är de inte angelägna att deras barn ska lära sig det.
-- Föräldrarna har inte råd att sätta sina barn i skola. De behöver deras inkomst så att de kan överleva. Staten säger att varje barn har rätt till skolgång, men det fungerar inte i praktiken.
För att få barnen till Kristinas lektioner undervisar hon på kvällen då de är lediga och inte förlorar några pengar.
-- Utbildningen kan ge dem väldigt mycket i deras dagliga liv. Kan de till exempel räkna behöver de inte bli lurade på marknaden, säger hon.
Hon berättar att det finns solskenshistorier där projektet hon arbetar i har bidragit till att barnen har gått vidare till en vanlig skola och utbildat sig till bättre yrken.
När jag frågar henne varför hon valde att åka till Indien och biståndsarbeta svarar hon att hon ville ge tillbaka allt hon har fått från sin trygghet i Linköping.
-- Fast arbetet här har gett mig otroligt mycket som människa. Det känns som jag har fått mer än jag har givit tillbaka, säger hon.