Efter några stilla dagar med bara böcker, bad och blåbär kör kriminalkommissarie Eva Nilsson längs småvägarna in till Linköping. Hon ska äta lunch med sin bror och sedan unna sig ytterligare två veckors välförtjänt vila i den lilla stugan utanför Rimforsa som hon hyr. Ännu anar hon inte att semestern snart kommer att ta slut.
Det har varit en arbetsam vår. Dag ut och dag in har hon sökt och bearbetat fragment av fakta som hon i oändliga möten med kollegorna hemma i Kalmar kombinerat till hela bilder.
Hennes nye, manlige chef tyckte till slut hon arbetade för hårt och hotade att skicka henne till doktorn. Det är en modern man och en bra chef men han känner mig inte, tänker Eva. Han tror att jag är en kvinnlig Wallander bara för att jag är duktig, frånskild och lönnfet.
Eva vrider upp volymen och låter Guns N Roses överrösta motorljudet. Hon lyssnar inte på opera, hon dricker inte och hon kör aldrig för fort. Hon ler för sig själv. Likheterna med Wallander är i själva verket få.
Eva är ingen actionhjälte. Hon är en trög, men uthållig oxe i det offentligas tjänst. En oxe med hästminne.
En stund senare parkerar hon på gamla bussterminalen. De ska som vanligt äta på den klassiska kinarestaurangen mellan Stora torget och Ågatan, så hon släntrar sakta förbi butikerna på Nygatan ner mot torget. Hon kommer fram nästan en halvtimme för tidigt, men dofterna får hungern att svida till i magen och hon bestämmer sig för att tjuvstarta.
Det är den vanlige, vänlige kinesen som tar emot hennes beställning.
"Pekingsoppa", konstaterar han med ett igenkännande leende och Eva nickar. Hon var stammis här i många år tillsammans med sin bror och andra vänner. De var fattiga studenter på den tiden och åt ofta bara förrätt. Den sötsura, starka Pekingsoppan blev snabbt hennes favorit. Kinesen har bra minne, han också.
Maten kommer snabbt på bordet, men Eva hinner inte ens blåsa den första skeden sval innan ytterdörren börjar öppnas. Hon ser snabbt på klockan. Det kan inte vara Gunnar. Hennes bror kulturbyråkraten kommer aldrig för tidigt och aldrig någonsin för sent.
Det är någon annan. Det är en kvinna. En kvinna vars gestalt gör att Eva slutar slötitta och känner sin semesterlediga hjärna rivstarta.
När kvinnan ser sig om vet Eva redan vem det är.
Hon har studerat detta ansikte i detalj otaliga gånger.
Kvinnan, som heter Alicia Ibanez, eller åtminstone hette så, kan däremot omöjligt känna igen Eva, för de har aldrig träffats.
Eva äter mekaniskt av soppan samtidigt som hon systematiskt börjar processa minnena. Under tiden sätter sig kvinnan som hette Alicia vid ett av borden på uteserveringen. Hon ser frisk och vacker ut, inte blek och hålögd som på fotografierna i utredningen. Hon ler mot mannen i sitt sällskap. De är ett par, tänker Eva. Hon har en ny man. En ny man här i Linköping. Vilken makalös fräckhet.
Samlad och iskallt lugn viker Eva ihop servetten, ber om notan och går ut på toaletten. Hon ser sig själv i spegeln, möter sin blick. "Nu är din semester slut", säger hon högt till sig själv, "och du återgår i tjänst med omedelbar verkan." Hon både känner och ser något glimta till där inne. Det är OK. Hon pallar. Det är bara att sätta igång.
Dramatiska och reglementsvidriga ingripanden är dock inget för Eva Nilsson. Det får hennes litterära kollegor stå för. Eva är metodisk. Saklig. Effektiv.
Hon går tillbaka till sitt bord och ser på nytt mot kvinnan som hette Alicia. Bilden bekräftas.
Någonting har gått fruktansvärt snett. Den kvinnan kan omöjligt sitta där.
Ändå gör hon det. Med ny hårfärg och säkert med ny identitet men Eva är säker. Hennes minne för ansikten sviker aldrig.
Eva lägger betalning och dricks på den lilla tallriken med notan innan hon med rak rygg och raska steg lämnar restaurangen.
Vilken makalös fräckhet, tänker hon igen, medan hon slår numret till Dan Graaf vid Linköpingspolisen. Dan tillbringar en månad varje vinter på Gran Canaria och jobbar alltid hela sommaren. Det är tur det, tänker Eva. När hon avslutar samtalet vet hon att hon lämnat över till en person som gör det han skall. Eller ser till att det blir gjort.
Från bilen ringer hon sin bror. Han frågar inget, konstaterar bara lakoniskt att jaså, semestern är redan slut. Han har uppfattat tempoökningen, skärpan i hennes röst. Han slutade förvånas för många år sedan.
Utan att längre lägga märke till omgivningarna kör Eva stora vägen tillbaka till stugan.
Under tiden spelas scener upp ur hennes minne. Brottsplatsen vid villan utanför Kalmar. Den lilla stigen till havet, den trasiga idyllen. Blodet. Kniven. Trasor från en klänning. Det vettskrämda lilla barnet. Kroppen som de aldrig fann.
Inom sig går hon igenom utredningen och minns hur den försvårats av kollegor som envisats med att anpassa verkligheten efter en karta som de ritat på förhand. Kommer ihåg sin egen skepsis och hur hon ändå till slut tvingats ge dem rätt. Tills nu.
Tillbaka i torpet packar hon ihop sina saker och bär ut väskorna till bilen, lägger en lapp på hyresvärdens veranda. Tackar för fina dagar, skriver att hon gärna kommer tillbaka.
Sedan fortsätter hon längs väg 34 söderut mot Kalmar och en avslutad utredning som måste rivas upp.
Ett fruktansvärt fel har begåtts. En person sitter i fängelse, oskyldigt dömd och Eva bär en del av skulden.
Kvinnan som hette Alicia var aldrig offret, utan brottslingen.
Efter en stund ringer Dan och ger henne kvinnans nya namn och adress. Hon bor i Linköping. Han lovar att de ska hålla henne under uppsikt.
Sittande fågel, tänker Eva leende och vrider upp ljudet på radion när hon hör den välkända signaturen till Sommar. Hon skrattar till och skakar på huvudet när hon hör att det är justitiekanslern, Göran Lamberts, hennes gamla klasskamrat, som är värd för programmet.
Ett av hans mer radikala förslag handlar om behovet av en oberoende myndighet som kan granska polisens och domstolarnas arbete.
Dit Pedro Antonio Ibanez kunnat vända sig när han mot sitt nekande dömdes för mordet på sin hustru.
Kvinnan som hette Alicia.
Titti Knutsson