Anne-Marie Grubbström ångrar inte en dag sedan dess. Inte många dessförinnan heller.
Hon har tecknat i hela sitt liv. Hon är vänsterhänt vilket, i generationen före hennes, var ett handikapp som man i skolan försökte arbeta bort.
Men Anne-Marie hade tur. Hennes lärare var kreativt tänkande människor, som såg till resultaten. En lärare lät vid rit- och skrivövningarna henne sitta bakfram i klassrummet, så att dagsljuset från fönstren föll rätt på hennes papper.
Den teckningsbegåvade Stockholmsflickan kom så småningom in på reklamskola. Hon fick ett par år senare sitt första avlönade heltidsjobb på en reklambyrå i Örebro.
Det var ingen höjdare. Annonsmarknaden kunde inte ge hennes konstnärliga anlag tillräckligt utrymme, och hon vantrivdes. Hon sökte till Konstfack, kom in, flyttade till föräldrarna i Stockholm, och var fyra år senare klar med sin teckningslärarexamen.
Men det hände fler långsiktiga saker under studierna på Konstfack. Hon träffade sin blivande make. Det var teknologen och ekonomen Robert Grubbström, det vill säga den Robert Grubbström som nu är professor vid Linköpings universitet.
-- Ja, det hände mycket under tiden på Konstfack, säger hon eftertänksamt och med ett leende.
Hon kan också berätta om de studieomvälvande åren i slutet på 60-talet, då studentrevolter både här och där, rörde om i systemen. På Konstfack resulterade det en period i att dagarna gick åt till stormöten. De som var där för att studera som planerat fick göra det på kvällskurser.
Som nygift och ung teckningslärare fick hon jobb på Lidingö. Men makens tjänst vid Linköpings universitet lockade sedan den blivande familjen till Linköping. 1972 gick flyttlasset. Året därpå började Anne-Marie sin teckningslärartjänst på nuvarande Anders Ljungstedts gymnasium med att vara barn-ledig.
-- 1977 flyttade jag till Katedral, säger hon. Där slutade jag 23 år senare för att bli min egen, som konstnär.
På sätt och vis är nu cirkeln sluten om man ser till vad hon kunde ärva av sina föräldrar. Fadern var nämligen företagsledare inom en växande VVS-bransch.
Nu tecknar Anne-Marie Grubbström också egna avtal, beställningsjobben är många, konstformerna också. Hon arbetar mycket med keramik, skulptur, måleri och det är frestande att tillägga, med mera. När intervjun till denna artikel var avslutad, skulle hon inom kort ge sig iväg till ett experiment- och utbildningsarbete i betong.
Hon är också en liten spänstig, tennisspelande kvinna, som många sett hinna upp stoppbollar i Stångebrohallen i Linköping. När hon talar om betongkonst, känner jag det som ett möte mellan David och Goliat.
Men, kvinnor kan, har någon skaldat långt före mig. Nu trivs konstnären Anne-Marie Grubbström i ateljén i Ramshällsvillan.
När hon inte är där, är hon ofta på resa med sin man. Med konferenser och föreläsningar har han numera hela världen som arbetsfält. Anne-Marie följer med, och i nya spännande miljöer fyller hon sina skissblock med idéer och verk, som sedan avslutas hemma i ateljén.
Ett ställe vid Östersjökusten (Källvik, Loftahammar) är också en av många trevliga platser. Det syns på målningar i bostaden. Hon har haft egna konstutställningar i Loftahammar och i Monterey i Kalifornien.
Hon har hur mycket som helst att göra. När konsten, tennisen och familjelivet ger henne tid över, jobbar hon på en 80-poängare i ämnet "Konst och visuell kommunikation" vid Linköpings universitet.
60 poäng är klara. Det är ju bara 20 kvar, och hon är en pigg 60-åring.