En av mina bästa vänner, Lars-Göran Carlsson, har lämnat oss. Budet om hans bortgång har skapat en djup sorg och förstämning. För bara cirka sju veckor sedan träffade jag L-G i vår gemensamma kyrka, Pingstkyrkan i Linköping, och vi samtalade en stund. Han var då till synes helt frisk, och vi talade om vad han tänkte ägna sig åt som pensionär. En kort tid därefter kom så det besked som chockade oss alla, att L-G drabbats av en svår sjukdom.
Jag har haft förmånen att vara god vän med L-G ända från början av 1960-talet då min fru och jag var nyinflyttade i Linköping. Vi hade då bara ett fåtal bekanta här i stan och L-G var bland de första vi lärde känna. Med sitt trevliga, öppna och värmande sätt hälsade han oss välkomna till Pingstkyrkan. På den tiden var han och hans Barbro anställda som vaktmästarpar i dåvarande kyrkan. Det är inte alla förunnat att ha den förmåga som L-G hade, att på ett så lågmält men fint och folkligt sätt samtala med sina medmänniskor. Man kan se honom för sin inre syn när han stod där i bokshopen som fanns i vestibulen i förutvarande kyrkan. Han stod där ofta före och efter gudstjänsterna, och han var alltid lika positiv och generös i sitt bemötande. Jag har under alla åren inte hört honom säga något ofördelaktigt om någon annan människa
L-G och Barbro var mycket gästvänliga. Under några år i mitten på 60-talet när jag ledde en söndagskolklass i kyrkan på söndagsmornarna hade jag glädjen att tillsammans med övriga söndagsskollärare och tjänstgörande pastorer bli inbjuden till L-G med familj på kaffe mellan söndagsskoltimmen och förmiddagsgudstjänsten. De hade då sin tjänstebostad i ett gårdshus som fanns på den tiden innanför kyrkan.
Under årens lopp har jag delat mycket med L-G. Vi har arbetat med att resa mötestält och vi har hjälpts åt att vakta mötestält på Brigadfältet etcetera. Våra jämnåriga barn har också utgjort ett stort gemensamt intresse.
L-G var en sann kristen. Han levde som Jesus vill att vi skall leva, och han fick vara till stor välsignelse för sin omgivning. Vi har svårt att förstå varför han skulle lämna oss så tidigt. Samtidigt vill vi ändå tacka Gud för de år som L-G fick vara bland oss och den välsignelse han fick vara till under de åren. Vi kommer dock att sakna L-G mycket.
Jag vet att L-G nu är hemma i Guds eviga och härliga himmel, och jag tror att han där får fortsätta att hälsa välkommen och hjälpa till att skapa en glädjens atmosfär. Som alltid när goda människor lämnar denna jorden brukar jag tänka: "Jorden blir fattigare, men hur rik blir inte himlen?" För att låna sångens ord : " Hur skall inte himlen vara då ."
Vi tänker nu på Barbro och barnen med familjer och vill omsluta dem med våra varma tankar och förböner.
Som nybliven pensionär, fyllde 65 år i januari, har Lars-Göran Carlsson hastigt lämnat detta jordiska. Han var en trotjänare på Östgöta Enskilda Bank där han arbetade i närmare 40 år.
Undertecknad lärde känna Lars-Göran för sitt stöd till BK Wolfram, under många år. Där spelade för övrigt sonen Ulf fotboll i unga år.
Lars-Göran var en mjuk och fin människa som tyckte om att ströva i skog och mark. Han var även en mycket omtyckt familjefar och som yngsta dottern Britten uttryckte sig: En bättre pappa kunde man inte ha.
Hos makan Barbro och sönerna Ulf och Stefan med familjer, samt dottern Britten, måste sorgen kännas tung. Saknaden måste även vara stor hos medlemmarna i pingstförsamlingen där Lars-Göran var starkt engagerad.
Den 25 maj deltog Inga-Lisa Löfqvist med stort intresse i folkpartiets utbildning av valarbetare och kandidater inför valet i höst. Bara en dryg vecka senare hade Inga-Lisa hastigt gått bort.
Inga-Lisa hade ett starkt samhällsengagemang som spände över många områden. Kyrkopolitiken var ett område som omfattades av Inga-Lisas engagemang. Första gången jag lärde känna Inga-Lisa var just inför ett kyrkoval på 1980-talet. Vi representerade då folkpartiet i en debatt med de andra partierna i radion.
Ett annat område som intresserade Inga-Lisa mycket var det sociala. Inga-Lisa representerade folkpartiet i sociala distriktsnämnder och i taxeringsnämnder på 1970- och 80-talen. Många är även de Linköpingspar som vigdes av Inga-Lisa i hennes uppdrag som borgerlig vigselförrättare från 1986 till 1997.
Inga-Lisa ingick fram till sin bortgång i styrelsen för folkpartiets lokalavdelning i Linköping och deltog med stort engagemang och med många kloka synpunkter i arbetet.
I folkpartiet i Linköping känner vi stor saknad efter Inga-Lisa. Vi bevarar Inga-Lisa i kärt minne. Våra tankar går till maken Ingemar och barn med familjer.
Jag minns Olle som en bra samarbetspartner och som en person lätt att ha att göra med. Han var en god vän och kund i över tjugo år hos gamla ärevördiga Brandförsäkringsverket där jag då var regionchef.
Han lämnar många goda minnen efter sig och saknaden är stor.
Osökt tänker jag på några rader ur en av Birgit Cars dikter: "Ty vad är döden jämförd med lidandet eller besvikelsen? En lättnad. En vila. En frihet. Och en ny födelse."
Efter alla gemensamma år önskar jag Olle en skön sömn efter verksam dag.
Vila i frid.
Det var med sorg och bestörtning jag mottog budet om min vän Anna-Lisas bortgång.
Hur länge vi känt varandra minns jag inte. Min familj flyttade till Råberga 1928. Anna-Lisa bodde på Ugglegatan och jag på Råbergagatan. Vi var klasskamrater i tredje klass och första terminen i fjärde klass. När vi var 20 år blev vi arbetskamrater på CVM:s kontor. Vi hade sällskap med varandra den långa vägen till och från Borggården, där vi steg på och av Malmslättsbussen.
Vi gick på matlagningskurs tillsammans. På helgerna gjorde vi utflykter. Vi älskade naturen och vi hade ett starkt lyrikintresse. Jag har fått många underbara lyrikböcker av Anna-Lisa och dikter hon skrivit till mig.
Jag flyttade till Dalarna 1947. Hon gjorde de första åren några snabbvisiter hos mig och min make. Vi höll kontakten per telefon och brev.
Anna-Lisa brukade fjällvandra, och hon var en hängiven gymnast och hon höll sitt idrottsintresse vid liv genom åren. Säkert kommer hon att saknas av alla sina idrottsvänner. Anna-Lisa och jag hade alltid mycket att byta åsikter om. Eftersom vi hade samma intressen och rättsbegrepp kände jag mig styrkt av våra samtal. Hon hade en varm humor, så jag har aldrig haft så roligt ihop med någon väninna som med henne. En annan god egenskap hon hade var att hon var till hundra procent pålitlig. Hon svek aldrig ett förtroende och hon var lojal och godhjärtad.
Människor som Anna-Lisa Bertilsson är oersättliga. Jag och min make sörjer med hennes efterlämnade make Runar Bertilsson.