q Övertandläkare Lars Polhagen är död. En vän och läromästare finns inte längre.
Jag träffade Lars första gången i mitten på 70-talet. Han var då redan en etablerad endodonti-specialist och jag hade precis erhållit min specialistlegitimation. Av någon anledning, som jag aldrig fick reda på, ville Lars starta ett samarbete med mig. Han hade redan börjat utveckla de kirurgiska ingreppen vid tändernas rotspetsar och tillsammans diskuterade vi den fortsatta utvecklingen. Eller snarare, han diskuterade och jag lyssnade. Han provade och jag tog efter. Jag hade förmånen att få arbeta tillsammans med en klinisk innovatör. Vårt samarbete utvecklades alltmer och oftast var han steget före mig. Men detta hindrade honom aldrig, utan han stannade alltid upp för att generöst dela med sig av sin kunskap.
Detta hans sätt att arbeta uppskattades väl inte alltid av de i ledande ställningar. Ingen av dem kunde ta ifrån honom hans kliniska skicklighet, men man menade att han också skulle verifiera detta genom vetenskapliga studier. Det var nog Lars mening att göra så, men först skulle han bara ...
Det fanns oändligt många kliniska utmaningar som han först bara skulle söka lösa. I sin iver var Lars inte alltid den skickligaste diplomaten och strategen, vilket tyvärr ofta skadade honom själv. Som en av hans vänner och nära kollega törs jag påstå att det inte var Lars som var förloraren. Det är förr de som inte accepterade hans lojalitet med patienterna, hans tankar om patientsäkerheten och hans avståndstagande, mot att pengarna alltmer skulle styra vården samtidigt som innehållet i viss mån åsidosattes.
En del av Lars sätt att utveckla rotspetsoperationerna var att han snart insåg att detta var omöjligt utan att introducera operationsmikroskopet inom tandvården. Som alltid var han först och vi andra kom strax efter. Lars vidgade också den traditionella endodontin till att även omfatta utredningar av patienter med olika ansikts- och huvudsmärtor. I dessa situationer kom hans omtanke om patienterna till sin absoluta rätt.
Lars och mitt samarbete medförde att vi blev uppskattade kursledare i olika organisationers regi. En stor seger för oss, och kanske mest för Lars, var när Socialstyrelsen gav oss i uppdrag att ansvara för endodontiutbildningen av de blivande handledarna för AT-tandläkare. Vi hade fått uppdraget i konkurrens med bland annat högskolorna och vi kände en stor stolthet. Dessa kurser genomförde vi på Svartå herrgård som sedan kom att bli den kursgård vi alltid sökte återvända till. Lars hade tankar på att starta upp en kursverksamhet med namnet "Svartå-dagarna", men utvecklingen blev nu inte sådan.
Nej, tyvärr så glider åren undan och mörkret hinner upp oss. Men ändå framstår en rik fond av minnen som ryms i de år som vi levt tillsammans, glada och allvarliga minnen, gemensamma, personliga minnen. Var och en som varit med Lars i allvaret eller i glädjen har fått något att minnas, ett minne att dröja en stund vid, ett berikande kanske, en vilopunkt i vårt dagliga värv. Det är minnet som bygger en bro över årens ström, minnet av vännen Lars, minnet av vad han tänkt och velat, vad han känt och erfarit.
Den svenska endodontin kommer att sakna Lars Polhagen. Det bästa sättet att hedra och tacka honom är att fullfölja och utveckla det arbete som han påbörjat. Att söka fullfölja och utveckla de tankar som han hade för hur det patientrelaterade arbete skulle kunna skapa och vidmakthålla bestående resultat av vården. Vi böjer våra huvuden i ödmjuk tacksamhet för allt det Lars Polhagen gett oss.
URBAN ALLARD
Övertandläkare, Örebro