Kantorn, kollegan och mång-årige vännen Lennart Runefors har hastigt och oväntat avlidit och därmed lämnat ett stort tomrum i kyrkomusikerkåren såväl i Linköping som i stiftet. Runefors kom till Linköping redan 1957, gjorde sig känd som en skicklig kantor, lärare och körledare, var med i uppbyggandet av musikerverksamheten i Tannefors kyrka, stannade där i 18 år och grundade och ledde bland annat motettkören. Vi minns hans insatser för körsången i staden och hans stora intresse och hängivenhet. Vi träffades i Oratoriekören, där han var en flitig bassångare, och på senare tid i Mathiaskören i domkyrkan.
Kyrkomusikerföreningen ägde i Lennart Runefors en intresserad medlem som med sin lättsamma och lågmälda framtoning vann allas tillgivenhet. I alla år ända till sin bortgång var han en flitig besökare och saknades sällan på stiftsföreningens vinter- och sommarmöten. Efter att ha varit styrelsemedlem blev han från 1968 föreningens ordförande i åtta år, ett uppdrag han skötte med oväld och sakkunskap. 1995 blev Lennart utnämnd till hedersledamot efter Gunnar Hjorth, och i jubileums-kommittén för stiftsföreningens 100-årsjubileum 1997 var han en idérik kraft att räkna med och en självklar medhjälpare, inte minst praktiskt.
Med stor tacksamhet och vördnad ser vi tillbaka på kantor Runefors liv och gärning till kyrkomusikens fromma och inom vår stiftsförening. Vi har mist en avhållen och aktad medlem och vän och deltar med Barbro och familjen i saknaden och sorgen. Frid över Lennarts rika minne!
Våra tankar kan tolkas i Bo Setterlinds ord:
"Att sjunga i kör, att leka med varandra i stämningar och klanger, en själarnas gemenskap klädd i sköna toner. Det är att leva! Det är harmoni!"
För Linköpings stifts kyrkomusikerförening
Som meddelats har förre kantorn Lennart Runefors avlidit. För oss i seniorkören Nicolai Drängar innebär det, att den äldsta länken i brödrakedjan har brustit.
För kamraterna i kören var Lennart i många stycken ett föredöme. Hans musikergärning imponerade och sporrade. Genom sin blotta uppenbarelse visade han, att musikintresse och röstresurser inte tar slut vid uppnåendet av en formell pensionsålder. Lennart övertygade oss om, att det går alldeles utmärkt både att göra och att njuta av musik långt upp i åldrarna. Han var därför en betydelsefull ambassadör för "seniorsången".
Det minne, som kanske ändå längst dröjer sig kvar bland bröderna i kören är Lennarts vänsällhet och hans förmåga att skapa trivsel bland sångarna vid repetitioner och konserter.
För Nicolai Drängar