Han var bäst i klassen på att läsa men sämst på att skriva. Han tyckte att de svåra räknetalen var lättare än de lätta.
Småskolefröken trodde att gossen Lars fejkade och retades. Därför örfilade och luggade hon honom.
-- Jag var och är ordblind och har aldrig lärt mig stava, säger Lasse Frisk, kreativ keramiker och kulturpersonlighet som fyllde 60 år i går, den 22 februari.
Firandet får vänta till på söndag, då det blir öppet hus och en minst sagt intensiv helg för födelsedagsbarnet. Lasse ska ha vernissage på galleri Anna H i Göteborg mellan klockan 13 och 16 på lördag och sedan störta direkt till Ödeshög för premiären på farsen "Ojdå! . . . En till?!".
-- Som regissör ingår det i mina uppgifter att hälsa alla välkomna och att packa publiken. Men det får nog någon annan göra nu.
Paketet med pjäsen i Riddarsalen på lördag och 60-årsfesten hemma på Forsby Kullegård på söndag följer planerna. Men att utställningen i Göteborg skulle ske samtidigt kom som en glad överraskning.
-- Det blev något missförstånd, men sådant kan också vara roligt.
Lasse har kul för det mesta, också i sin relativa ensamhet ute i verkstaden. Där skapar han fantasifulla verk enligt sentensen: bara man gör något så blir det något.
Att den underfundige pojken från Nässjö skulle bli en hyllad konstnär, med föreläsningar på stora universitet och utställningar i många länder, var det nog ingen som tänkt sig. Särskilt inte hans fröken i småskolan, eller hans pappa med herrekiperingen eller mamma hårfrisörskan.
-- Jag trodde knappast det var sant när jag kom in på Konstfack. Av säkert tusen sökande var vi fyra som antogs, och jag misstänkte nog att mitt namn råkat hamna i fel hög.
Men både under förspelet på Nyckelviksskolan och på Konstfack mötte Lasse likasinnade kurskompisar. Konstnärliga begåvningar som inte kunde stava, som hade ögon för sköna skapelser men inte för bulliga bokstäver.
-- P, D och B kan jag inte skriva utan får teckna dem, om du förstår vad jag menar.
Lärarinnan i första klass gjorde det aldrig. Hon luggade den läskunnige men skrivokunnige sjuåringen. Slyngeln skulle minsann lära sig att inte göra narr av henne.
-- Jag bet ihop och sa inget hemma. Det var en annan förälder som berättade för min mamma att hennes son kom hem gråtande varje dag "för att fröken var så elak mot Lars".
Så uppdagades den pågående agan. Och Lasses ordblindhet. Sedan en psykolog ingripit slapp pojken sin plågoande och kom till en annan klass.
Annars hade han en lycklig barndom med många kompisar. Och massor av konstruktioner. Hans bror kunde inte förstå varför Lasses flygplan flög högre och längre än det köpts i leksaksaffären och byggts efter riktiga ritningar.
-- Under ungdomsåren sökte jag olika konstnärliga uttryck och gick bland annat på batikkurs ihop med 15 tanter.
Lars jobbade en period i pappas butik och hade vissa tunna trådar till herrekiperingen även sedan han till sin egen stora överraskning blivit antagen på Konstfack.
-- Pappa gav mig kläder och var bestämd över vad jag skulle ha på mig. Den första tiden i Stockholm stod jag och drejade i kostym från Nässjö.
Möjligen var det den som gjorde intryck på Gunnel, som han mötte på bussen på Karlbergsvägen. Av konstnären och musikläraren blev ett par, som fått tre barn, två barnbarn och bland övriga skapelser är särskilt nöjda med den aktuella teaterföreställningen i Ödeshög. Även dottern Moa ingår i ensemblen, som repeterar friskt inför premiären på lördag. Regissör Lars hetsar skådespelarna, det är fortfarande fart över hans aktioner på diverse fält.
Två halvårslånga vistelser i Indien och Mexiko tillhör höjdpunkterna i Lasses lyckliga liv. En god vän på Unesco öppnade vägen till äventyret, och det ena gav det andra. Det blev mycket arbete på små och stora verkstäder, undervisning på universitet och som kronan på verket fick han ha en utställning Franz Meyer-museet i Mexico City.
-- En ära, säger han, som om en svensk kör skulle få inbjudan att sjunga på Metropolitan.
En del av intäkterna från Frisks försäljningar i New Delhi och Mexico City gick till gatubarn. Det var hans sätt att tacka för generös gästfrihet, osannolika upplevelser i form av vulkanutbrott, jordbävningar och pistolhot (!) samt en mängd nyförvärvade kunskaper.
-- I Indien fick jag lära mig tekniken att göra stora krukor.
Det har blivit något av hans signum. Med utställningar i bland annat USA, Tyskland, Japan och stort genomslag i Sverige är Lasse Frisk ett aktat namn i konstnärliga kretsar. Tillsammans med kollegan Amie Stålkrantz i Gamla Linköping ligger han också bakom den nyligen lanserade Hagdahlsservisen.
-- Jag tycker mycket om att hitta på. Det har jag alltid gjort.
Skrivningen då? Det är inga problem på datorn. Stavningsprogrammet är ett fantastiskt hjälpmedel som närmast botat Lasse från ordblindheten.
Men turligt nog har han nyfikenhet, och skaparkraft i behåll. Byttor, krukor och fat fortsätter att formas i verkstaden på gården, och säkert är den frikostige keramikern allra tallrikast i hela trakten.
lasse frisk