Redan den 6 september 1877 lästes Viktor Rydbergs berömda rader offentligt för första gången. De två första raderna löd:
"Vad rätt du tänkt,
vad du i kärlek vill."
Det var dessa rader, som Linnéa redan i januari meddelade mig att hon ville ha i sin dödsannons. Det var ju just i kärlek Linnéa ville så mycket. Inte bara i den gränslösa kärleken till sin Gunnar, utan också till oss andra, släktingar och många vänner. Linnéa älskade nämligen människor. Det sa hon själv vid något tillfälle och hon älskade även livet, så länge det fanns livskvalitet. Hemmets dörr stod öppen för alla, utan rangordning.
Linnéa var vetgirig och intresserad av det mesta. Hon följde noga med i tidningar och på tv vad som hände i världen avseende politik, ekonomi och kultur. Hon läste böcker, gärna biografier om kända människor. Även sport intresserade henne. Hon var en duktig, arbetsam och kunnig människa inom många områden och skärpt i tanken ända till slutet. Genom sin vänliga och ödmjuka attityd spred hon glädje och trivsel omkring sig.
Hon var en mycket empatisk person, som intresserat lyssnade och deltog i både sorg och glädje och gärna hjälpte till om hon kunde. Sa man någonting i förtroende till Linnéa, så visste man till hundra procent att det inte gick vidare. Hon fördömde eller anklagade inte gärna någon, utan hittade ofta en ursäkt till ett dåligt beteende. Hon såg det bästa hos varje människa och strödde hellre ros än ris omkring sig.
Vår Linnéa hade också en otrolig energi och livskraft långt utöver det vanliga. Man undrade ofta, hur ska hon orka? Men envist och målmedvetet såg hon till att klara av det hon hade förutsatt sig.
"Ett litet mirakel", som hennes läkare sa, när hon förvånade många genom att leva med sin svåra sjukdom utan bitterhet och lång tid utöver vad vi trodde var möjligt.
I det lilla köket på Svalörtstigen minns vi henne med huset fullt av gäster. Organiserande, planerande och med spisrosor på kinderna i full färd att snabbt och flinkt anrätta de mest underbara maträtter. Matlagning var nämligen en av hennes stora passioner och kanske var det just så hon trivdes allra bäst.
Man kan också säga att hon var släktens egen lilla ängel, för hon höll oss alla under sina vingars beskydd. Det var till Linnéa vi ringde om vi ville veta något om släktens medlemmar. Hon höll reda på alla våra födelsedagar och ingen blev bortglömd. Nu har hon till stor sorg för oss alla lagt sitt huvud till ro och lämnat hus och hem.
Saknaden efter Linnéa känns mycket tung och svår att bära. Jag saknar också de dagliga samtalen den sista tiden, då hon berättade många intressanta episoder från sitt liv. Vi sörjer en kämpande människa, där godhet, ödmjukhet och viljan att göra rätt lyste ur hennes ögon. Men vi känner också stor tacksamhet för att vi fick förmånen att lära känna en så genomsnäll människa och mottaga hennes kärlek och omsorg. Också att vi fick vara henne nära den sista svåra tiden, när hon sa adjö till jordelivet. Jag tror att hennes make Gunnar stod där på andra sidan och väntade på sin kära Linnéa med öppen famn och välkomnade henne med sin egen välkända hälsning, "Hello sweetheart".
Må de båda vara evigt för-enade och finna vila och ro i landet, där änglarna bo.