-- Jag ser fram mot livets höst, att få tid för nedtrappning och mer vila, säger han.
Samtidigt som Hans-Erik med spänstiga steg trampar på mot nya mål och delmål. Söderköping i förrgår, Gårdeby i går, Askeby i morgon. Årets pilgrimsvandring är en bra bit på väg mot Vadstena, där grupper från fyra håll strålar samman den 30 juli.
"Fickintervjun" med jubilaren sker alltså på mobiltelefon, samtidigt som han tar sig fram på småvägarna i östra Östergötland. Hans-Erik kan både gå och prata samtidigt, särskilt viktigt för en pilgrimspräst.
Ja, han klarar att skrida och skriva också. Har alltid med sig ett litet anteckningsblock för sina noteringar.
-- Det poppar upp bilder och öppnas minnesbankar. Och jag skriver genast ner mina tankar.
Dessa leder förr eller senare till en bok eller skrift. Hans-Erik har under lång tid gett ut i genomsnitt en om året.
-- Manuset är nästan klart till en antologi som kommer att heta "Pilgrim, luffare och fältarbetare", berättar han.
Hans-Erik Lindström kom till Östergötland 1981 efter att ha verkat mycket bland missbrukare och hemlösa på Stockholms skuggsida. I rollen som pilgrimspräst möter han socialt mer välanpassade människor.
-- Eller hur?
-- Det är alla sorter, många sökare och personer som inte mår bra psykiskt, som är nära att gå in i väggen.
För dem kan en vandring bli en vändning. Hans-Erik pekar på konkreta åtgärder, folk som efter hemkomsten stegar upp på vinden eller ner i källaren och kastar ut bråte. Andra går ner i tjänst på jobbet eller bryter av sin stressiga tillvaro på andra sätt.
"Det finns ett samband mellan vandring och meditation, mellan det monotona förflyttandet av fötter och frihet från ägodelar", har Hans-Erik Lindström skrivit.
-- Det är för mycket yta, snabbhet och ljudbrus i dagens samhälle.
I nästa bok försöker han sy ihop sina intryck från 40 år som kristen. Det sociala arbetet i slummen och den inre bearbetningen under senare tid.
Hans-Erik har upplevt flera rent livsfarliga händelser, särskilt under hjälparbetet i Stockholm. Men närmast att stryka med var han i samband med ökenvandringen 1991. En biskop (Martin Lönnebo), en blivande domprost (Anders Eckerdal), en docent från Lund (Samuel Rubenson) och en fältpräst (Lindström) åkte till Egypten för att söka spåren efter de gamla ökeneremiterna.
Svenskarna villade bort sig i det labyrintliknande landskapet. När vattnet var slut, var slutet nära. Men ett märke av en skoklack, som märkligt nog inte blåst bort, blev vägvisaren och räddningen.
-- Vi hade överlåtit våra liv i Guds händer, det var det enda vi kunde göra.
Hans-Erik har haft många tillfällen att begrunda den dramatiska vandringen i öknen, koppla den till nattliga vandringar i Stockholm och till dagliga vandringar i Östergötland. Även om Gårdeby och Askeby är lättare att hitta än ett kloster i Sinai.
-- Jag har aldrig varit så mycket präst och själavårdare som på pilgrimsfärderna, säger han.
På tisdag, 60-årsdagen, blir det dock inte så mycket vandrat för Hans-Eriks del. Han firar i lugn och ro tillsammans med hustru Sanna, diakon på Stadsmissionen.
-- Vi får festa senare när pilgrimsarrangemanget är avklarat. Hösten är min bästa tid.