Jag minns när jag åkte Harley Davidson med far och mor. Det var omkring år 1930. Jag var två-tre år gammal och åkte i sidovagn. Det är ett av mina tidigaste minnen.
När jag var sex år gammal lades grunden till en del av min livsfilosofi. På den tiden fanns det ett kallbadhus vid Stångån med åskådarläktare på andra sidan ån. En fredagskväll skulle far och jag se på en simtävling därifrån men liten pys som jag var lekte jag bland stenar och järnrör bakom läktaren i stället.
Då föll jag och slog sönder huvudet mot en oljetunna. Far sprang runt med mig och försökte hitta en läkare, vilket inte var lätt en fredagskväll. Till slut kom jag till doktor Hedborg som såg om mitt sår. Far sa till mig -- där har du för du lever. Doktorn såg allvarligt på honom och sade -- ni kan tacka Gud för att ni kan leva. Senare fick jag reda på att hans dotter sedan unga år led av barnförlamning. Sedan dess gläds jag alltid när jag ser livliga barn.
Vi bodde då på nedre delen av Drottninggatan, som ofta hemvändande militärtrupp marscherade på. Jag älskade att beskåda detta. Först hörde man militärmusiken komma uppför Drottninggatan. Sedan marscherade de trötta soldaterna genom stan på väg hem efter övningar.
I mitten av 30-talet flyttade vi till stadsdelen Tinnerbäcken där jag fick många lekkamrater. På den tiden hade vi inte färdigt tillverkade leksaker. Sådant fick man ordna själv.
Jag minns hur mina föräldrar satt klistrade vid radion vid krigsutbrottet men den 9 april 1940, när Danmark och Norge invaderades, det är ett av mina starkaste minnen.
Andra världskriget satte sina spår. Vi hade ett köksfönster med utsikt mot Kungsberget i Tannefors. En dag hörde jag ett väldigt dån från luften. Jag sprang ut till köket och genom köksfönstret såg jag flera av de nya Caproni-planen från Italien, de där så kallade "likkistorna" som Sverige köpt. Jag blev väldigt stolt och sa till mor "tänk, nu har vi ett flygvapen". Inte kunde jag då ana hur lite de egentligen betydde.
Från samma fönster såg jag på hur luftvärnsstrålkastarna sökte av himmeln från Kungsberget om kvällarna.
I slutet av 30-talet gick jag med i KFUM. Efter hand blev jag pojkledare. Jag spelade handboll och som lagledare hade vi en gentleman som hette Rune Arvidsson. Han var sportchef på Corren och hade signaturen Lång. Han var lite "grön" i själen, det är Derbys färg, men han var en gentleman även om han ibland kunde vara kontroversiell.
Jag tyckte om att gå till Trädgårdstorget på lördagarna. Där frågade man bönderna och trädgårdsmästarna om de behövde hjälp. Det var inga stora pengar man tjänade men på den tiden var pengar mera värda. Speciellt hjälpte jag en trädgårdsmästare från Mjärdevi, som då var rena landet, beläget strax sydost om nuvarande golfbanan fast den byggdes ju först 1946.
I Vasastan slutade stan där länsmuseet är nu. Då var där cirkusplats där cirkusen etablerade sig när den kom till stan. S:t Larsgatan, hälften så bred som idag, hade många låga, röda trähus med butiker mellan Nygatan och Storgatan.
Det fanns inga grävskopor då. När el- eller televerket grävde upp gator grävde man för hand. Sedan körde de bort jorden i smala kärror med stålbandade hjul. Gummihjul kom först senare.
Jag minns när de byggde huset på östra sidan S:t Larsgatan, i hörnet mot Storgatan. Det var sista huset i stan, som jag minns, som man terrassgrävde ned för hand. Gubbarna grävde med långa slungspadar och lastade på kärror efter hästar.
På vintrarna under kriget var det pjäxdans på Tinnis. De strålkastarbelyste isen och man satte på sig skridskor eller pjäxor och dansade till högtalarmusik. Det var lite primitivt men ändå gemytligt och trevligt.
Det var där jag mötte min blivande fru. Ödet förde oss samman, jag lånade ut ett par handskar och sedan blev det som det blev.
Strax efter kriget gjorde jag lumpen på A6 i Jönköping. Fyra regementen i Linköping till trots fick jag åka till Jönköping. Men det är en annan historia.
Karl-Erik Rustan, 77 år, har varit på andra sidan och vänt, säger han. Trots ett sargat hjärta och 17 (!) operativa ingrepp sedan 1994 är han synnerligen aktiv golfare med 14 i handicap.
-- Det är tack vare golfen jag lever.
Just i dag håller Karl-Erik i en friskvårdsdag på Landeryds golfbana, arrangerad av SPF Linköping, med ett 80-tal deltagare. Bland dem finns många pensionärer som ska pröva på sporten för första gången.
Karl-Erik Rustan har verkat inom elbranschen i 50 år och rest mycket i jobbet. Numera är han något mer stationär men håller farten uppe på banan tack vare golfbilen. Och slagfärdigheten är det inget fel på.
"
"