q Konstnären Lolo Holmquist, Rimforsa, har avlidit i en ålder av 84 år. Hon kom under en lång tid att vara en banerförare för konstnärernas rättigheter i samhället och samtidigt en lyriskt abstrakt målare, som känslomässigt använde färgen för att skildra sin omgivning.
Lolo Holmquist var autodidakt. Visserligen hade hon i Paris studerat måleri på Academie des Beaux-Arts men främst utvecklades hennes måleri genom den suveräna koloristiska begåvningen.
I hennes måleri finns en starkt sinnlig verkan, både spontan men också med knytning till vardagliga företeelser. I en abstrakt kolorism överförde hon närheten till naturen till bilder, vilka andades närvaro av doften, vinden, vattnet men också av existensen av andra männi-skor, av kaotisk intensitet och inte minst av längtan. Hennes målningar blev oberoende poetiska helheter, som hade en landskapsupplevelse som bas men med en allt högre färgskala blev dramatiska yttringar, där rörelsernas förvandling skapade nya världar.
Med en envishet som förunnas endast några få arbetade hon, ställde ut och debatterade. Lolo Holmquist deltog ständigt i Vårsalongen på Liljevalchs ända tills hon blev nära nog en institution. Hon var stolt över detta deltagande, som för henne kändes som höjdpunkten i mötet med den breda publiken.
Hon engagerade sig i den konstpolitiska debatten med liv och lust. Hon försvarade konstnärernas rätt att deltaga och bygga ett bättre samhälle. Hon drev frågor om konstnärenas deltagande i samhällsplanering och byggnadsverksamhet, vilket innebar att hon blev konstkonsult vid landstinget i Östergötland och medverkade till att införa enprocentsregeln för nybyggnader. Det kom att skapa många arbetstillfällen för konstnärerna och utgjorde grunden för det rika konstliv, som uppstod i Östergötland under 1970- och 80-talen. Många gånger deltog jag i debatter runt om i Sverige med Lolo, där hon anklagade oss museimän för att snylta på konsten. Det borde vara konstnärerna själva, som skötte konstmuseer och utställningar. Curatorer var ingenting för henne. Hennes intensitet kom konsten till godo och hennes engagemang var lika stort antingen det gällde konstpolitik eller hennes eget konstnärskap.
Hon engagerade sig också i de kvinnliga konstnärernas situation och hon strävade ständigt för att uppmuntra dem till att medverka i utsmyckningsuppdrag och utställningar.
Lolo Holmquist utförde många offentliga utsmyckningar, bl a på Universitetssjukhuset i Linköping, Vrinnevisjukhuset i Norrköping och Linköpings konserthus.
Tillsammans med sin livspartner bengt eriksson skapade hon en legendarisk konstnärsmiljö i den natursköna Kindabygden, en plats som för många kom att framstå som den konstnärliga genialitetens fristad. Dit kom konstnärer och vänner och mottogs med den största omsorg och värme i en miljö där vanda begrepp ställdes på huvudet.