Tisdagsträffen hette från början, som så många andra liknande damklubbar, kort och gott symötet. Anledningen till namnbytet är att de fem medlemmarna, som är mellan 77 och 83 år, numera inte orkar sy så mycket. De spelar kort i stället.
Tisdagen den 24 september fick Correns familjeredaktion vara med en stund vid träffen hemma hos Hjördis Wassberg, född i Linköping, nu boende på T1-området i Linköping. Hon är yngst i sällskapet, bara 77 år, men har varit med i gänget i 53 år.
Övriga runt bordet var Ingrid Johansson, 80, född i Ludvika, medlem i 48 år, Inga Eriksson, 82, född i Västra Ny, Motala, medlem i 53 år, Maj-Lis Björn, 82, född i Linköping, medlem i 53 år, och Gunborg Göransson, 83, född i Horn, medlem i 53 år.
Detta symötesgäng träffades i Linköping i början på 1950-talet. Medlemmarna rekryterades bland arbetskamrater och grannar.
-- På den tiden hade vi många att sy åt, säger Ingrid Johansson. Alla av oss hade familj med små barn.
-- Då gjorde vi nytta, säger Maj-Lis Björn och skrattar. Det gör hon ofta. Vi stoppade strumpor också. Det gjorde man på 1950-talet.
-- Vi träffades på kvällarna, säger Inga Eriksson. Det blev sent som . . . bara den ibland. Nu när vi alla är pensionärer har vi gått över till eftermiddagarna.
Någon resa har tisdagsdamerna ännu inte gjort, men det ska bli. Men först en storvinst. Hjördis Wassberg räknar upp vad de hittills vunnit:
-- Vi har haft fyra vinster på 100 kronor, en på 200 och någ-ra på 50 kronor, men vi fortsätter att köpa lotter. Förr var det penninglotter, och jag minns köerna vid den enda Linköpingsbutik som sålde sådana. Nu köper vi två trisslotter till varje träff.
Alla skrattar. Fru Fortuna har säkert, på många sätt, lett mot dem och deras familjer, men inte genom lotterifönster.
Det viktigaste är uppenbarligen att de alltid har roligt när de träffas. Maj-Lis Björn minns en julträff som i viss mån blev ett misslyckande men, just därför, roligare än vanligt.
Damerna skulle göra marsipan. Det var mer än 40 år sedan, och maskinparken i det Björnska köket i Linköping lyste med sin frånvaro. Kvintetten blandade ingredienserna för hand. Mortel var ett av köksredskapen.
-- När vi var färdiga var det sockersörja i hela lägenheten, säger Maj-Lis. Och sen det värsta av allt. Ingen ville äta marsipanen. Den gick inte att bjuda bort.
Alla skrattar igen.
-- Vi har aldrig varit osams, säger Inga Eriksson. Vi ger varann lite gliringar, men aldrig illa menat.
Minnenas kavalkad är hur lång som helst. Framför dem ligger ännu ett höstmörker. Då finns många ljusa stunder.
-- En är jullunchen, säger Hjördis Wassberg. Traditionellt, svenskt julbord ska de vara. Och glögg, förstås. Och mitt på året har vi sommarlunchen. Traditionell och svensk, förstås. Sill, färskpotatis och nubbe.
Correnfotografen Jan Christer Persson anländer och tar de första bilderna vid spelbordet:
-- Inga pengar på bordet, sade Hjördis Wassberg. Då drar de in på våra pensioner.
Alla skrattar.
Correns fotograf och undertecknad önskar god fortsättning, lämnar den glada kvintetten vid spelbordet och förbereder dagens nästa begivenhet, nämligen LHC:s första hemmamatch för säsongen. En klart osäker lyckobringare, jämfört med tisdagsträffen.