Ännu en av Ljungstedtska skolans trotjänare, hushållslärare Maj Jonsson, har gått ur tiden. Hon kom till Ljungstedtska skolan 1964, där hon var med och startade Husmodersskolan och blev sedan skolan trogen ända till pensioneringen.
Maj Jonsson genomgick speciallärarutbildning i Malmö och undervisade därefter ungdomar, mest flickor, med speciella behov. Detta kom att bli hennes stora intresse.
Maj var en duglig pedagog. Hennes lugna sätt och fina humor gjorde henne omtyckt av såväl elever som kollegor.
Förutom sitt skolarbete var Maj Jonsson road av handarbete som vävning, knyppling och frivoliteter samt arbete för kyrkliga arbetskretsen. Att lösa korsord var en bra sysselsättning, när kroppen började bli mindre rörlig, liksom att läsa böcker.
Under 40 år har vi haft förmånen att ha Maj som en god och trogen vän, som vi kommer att sakna mycket, liksom alla trevliga stunder i hennes hem på Skog i Sturefors.
Martin Hackelsjö, en god vän och kamrat till min framlidne far, Helge, har lämnat denna jord. Martin arrenderade Torsnäs gård i Västra Harg i många år under min familjs tid i grannsocknen Åsbo.
Vi har även under senare år träffats på Stockeby gård. Som verksam på ett försäkringsbolag var jag där och reglerade skador på växande grödor när granngårdens djur hade gått in på Martins ägor.
Han var lätt att träffa uppgörelse med och var en mycket sympatisk person. Martin var en mycket duktig lantbrukare och en äkta odalman.
Osökt tänker jag på några ord ur Bo Setterlinds dikt, som kan passa som en sista hyllning till Martin.
"Det gick en gammal odalman / och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand / och strödde mellan orden / för livets början och livets slut / sin nya fröskörd ut."
När klockorna nu ringer till ro, inför den sista färden, böjer jag mitt huvud och önskar Martin en god vila efter alla arbetsamma år i ett väl förrättat dagsverke.
Med Gertrud Grims bortgång gick en mycket fin, sann människovän och framför allt hjälpsam människa ur tiden. Född och uppvuxen på östgötaslätten delade hon gärna med sig av sina många ljusa intryck från sin egen barndomstid. Hennes yrke blev barnmorskans och som sådan arbetade hon under många år. Detta yrke förde med sig en djup inblick dels i de fattigas svåra levnadsförhållanden, och hur de sögs ut av de bättre bemedlade, dels av de rikas levnadsförhållanden. Utom allt tvivel kom Gertrud på rätt arbetsplats i livet. Jag förunnades få henne och hennes man Arne som grannar under många år och samtalen blev många om både ljusa och mörka ting. Gertrud talade i sunda, förnuftiga termer och varken broderade ut ämnet eller tog bort någonting. Som exempel på hennes godhet kan nämnas att om en granne blev allvarligt sjuk kom hon minst en gång i timmen och kollade patientens tillstånd. Jag skrev om detta till en vän en gång. Han svarade: "Jag skulle önska att alla människor var som paret Grims ..." Gertrud var trofast sina principer. Hade hon fått en idé som skulle utföras gav hon sig icke förrän det var väl uträttat. Hon lät inget skjutas undan till morgondagen. Glad och lättsam tog hon itu med problem och inget var för litet eller för stort om det bara stod i hennes makt att åtgärda det.
Vilken stor djurvän hon var! Hon kunde om så behövdes offra mycket för att hjälpa stackars djur. Gertrud älskade dem kolossalt. Hon hade egenskapen att förstå djurens naturliga läggning, hon såg realistiskt på deras väsen och läggning i naturens lagar.
Hennes stora kärlek var hemmet, Villa Solelid, Vreta kloster, som Gertrud och maken Arne lade ned ett enormt arbete på, dels i själva huset, dels i trädgården där det växte många, många vackra blommor.
Verner von Heidenstam skriver: "Blommorna tillhör vårt veka sinne ..." Och nu minner blommorna på Villa Solelid just om Gertrud och hennes goda livsgärning i medmänniskornas tjänst.
Nu har Gertrud fått frid efter en lång levnad. Tankarna går till hennes livsvän Arne.