Cilla Rosenholtz är hemma med Tess som har ont i halsen. Tess har långt hår som sin mamma och skulle, om hon fick, sminka sig som henne också. Mor och dotter är helt klart bästisar.
-- Att få barn är som att få ett nytt liv. Man omvärderar det mesta, konstaterar Cilla och fortsätter:
-- Innan Tess kom gick jag på fester med 40-50 personer. Det gör jag inte längre. Jag värdesätter att sitta och prata med dem som står mig nära.
De "nära" är viktiga, inte minst livskamraten Niklas som hon levt med sedan år 2000. När Cilla funderar ut julklappar sker det med omsorg. Varje gåva ska vara speciell och tillsammans följer ett rim.
-- Jag tycker om ord, att vända och vrida på dem. I huvudet har jag en bok som en dag ska skrivas ner.
Helst ska den skrivas ner i en stuga vid havet. Cilla som är född i Västervik drömmer om att flytta till en plats nära havet, kanske Gotland. Där skulle familjen driva ett konstcafé. Kanske finns det plats för Niklas målningar och fotografier. För maten skulle förstås Cilla själv stå.
-- Jag är i grunden kock och servitris. Jag har jobbat på Stora Hotellet, Jennys i Berg, Collegium och på von Dufva. Jag trivdes bra men när jag blev gravid kändes det inte rätt att jobba sena kvällar och nätter.
Hon arbetade i två olika blomsterhandlar en tid. Just nu är hon butikssäljare i en klädaffär.
-- Jobben påminner om varandra. De handlar om att möta människor, försöka förstå deras behov och kunna hjälpa dem.
-- Det viktiga med ett jobb är inte att det genererar pengar utan att man trivs med det man gör. Jobbet ska passa in i livet som man vill leva. För mig står familjen i centrum.
I lägenheten i Vasastan syns Cillas omsorg om hemmet. Små detaljer skapar en trivsam stämning. Torkade apelsinskivor uppträdda på tråd hänger i fönstren, tallris och stora silverkulor hänger runt ett stort fönster i dotterns rum. I fruktskålen ligger kanel ihopknutna på spets och apelsiner med nejlikoratt köket fylls med en behaglig doft.
På lördag fylls lägenheten med 14 vänner. Självklart står Cilla för maten. I trappuppgången sitter en lapp till grannarna med förhoppning om tålamod. För visst ska det hurras och sjungas för Cilla (även om riktiga födelsedagen inträffar först på söndag). Och Tess håller tummarna för att hennes hals ska bli bättre.