Sven-Åke satt på sängkanten, yrvaken, klockan närmade sig tolv och det var lunchdags. Han brukade antingen äta köttbullar eller falukorv och makaroner, som hans mamma hade lärt honom att laga på egen hand. Saknaden efter hans kära mamma hade gjort sig påmind varje dag sen hon dog för snart tre år sedan, då han var 39 år. De hade alltid bott tillsammans i lägenheten i Majelden och Sven-Åke fick ta över kontraktet vid mammans frånfälle. Allt var sig likt, inget fick flyttas, dubbelsängen, mammas alla kläder och den lilla speldosan på sängbordet som var så rogivande att lyssna på när han skulle somna. Lägenheten var hans trygghet och borg mot en värld som var svår att förstå. I-dag var det torsdag då kom Astrid från hemtjänsten och hjälpte till med städning och tvätt. Sven-Åke tyckte om Astrid. Hon var en av de få personer som han träffade och pratade med.
"Sventa du borde gå ut och skaffa dig en kvinna så slipper ju jag att komma hit vareviga vecka och städa", sa Astrid skämtsamt.
"Du kan väl flytta in till mig", svarade Sven-Åke och tyckte själv att det var ett bra förslag.
Hög musik trängde ut från det öppna fönstret i den lilla ettan på Hovetorpsgatan strax intill Berga Centrum. Linda som nyligen flyttat till egen lägenhet hade besök av två kompisar från högstadiet. De hade tagit studenten i våras, livet lekte, alla möjligheter fanns och all oro inför framtiden fanns där samtidigt. Vardagsrummet gungade av musik, skrålande och skålande i cider.
"Dags att dra vidare snart!" skrek Johanna för att överrösta musiken.
"Platens nästa", svarade Linda och avslutade med några avancerade danssteg.
Astrid hade till och med fått Sven-Åke att ibland gå ned till servicehuset vid Ramstorpsgatan för att äta. Hon hade blivit en länk till samhället utanför. Han kom tultande i sin vaggande stil, med spolformad kropp, korta armar och ben, små händer och fötter, runda kinder, rödblond kalufs och en bleksiktig hud på gränsen till genomskinlig.
Personalen på servicehuset tyckte att det var roligt när Sventa kom på besök och pratade med honom som med ett litet barn. Sven-Åke tyckte att de var snälla mot honom. Speciellt den unga tjejen som ofta tog sig tid att växla några ord med honom.
"Idag bjuder vi på slottsstek, brunsås och potatis och du får äta så mycket du vill. Det är annat än falukorv och makaroner", sa Anna leende och la sin arm på hans axel.
Det pirrade inom honom.
Kön till Platens ringlade längs gatan men det tog bara cirka tio minuter innan de var inne. Schysst musik, många trevliga människor, festhumör något över max gjorde att tjejerna tillbringade större delen av kvällen på dansgolvet.
Johannas kompis kille Erik stod i baren vilket gjorde att de hade råd med en öl.
Sven-Åke hade envist tackat nej till en plats på kommunens dagcenter. Hans erfarenheter från särskolans gymnasium med mobbing och ständiga konflikter hade lett till att han med mammas stöd hade slutat i förtid. Efter mammans död hade Sven-Åke successivt ändrat sin dygnsrytm. Han tyckte om att sena kvällar och nätter vandra omkring i parker och grönområden i skydd av mörkret. Bakom buskar och träd, i lönndom, kunde han stå och betrakta älskande par, hundar som rastades eller människor ute på en sen promenad. Distans men ändå närhet.
Ikväll var en sån kväll. Han ville ut. Förväntansfull tog han på sig sina färgglada stövlar som han fick av sin mamma i present på sin 15-års dag. Han gick ner mot cykelbron över Vistvägen och vidare in i Berga hage i riktning mot Tinnerbäcken. Han kryssade mellan sly och buskar och kände klibbet från bladen på sina händer. Honungsdagg hade mamma berättat att det kallades. Han längtade efter mamma.
En timme efter midnatt började Linda känna att det var dags att avsluta kvällen. Hon hade fått ett sommarvikariat på Scan och var noga med att sköta arbetet. Ingen av kompisarna ville avsluta så tidigt så hon gick själv mot sin cykel som hon ställt på Stora torget. Nånstans därinne gnagde mammas förmanande ord, "Gå alltid hem i sällskap med en kompis eller ta bussen, ta taxi, du vet att jag betalar".
"Tio minuter, snabbt och lätt, sen är jag hemma", tänkte Linda med en begynnande oro.
Klostergatan förbi Ekoxen, in på cykelvägen som slingrade sig längs Tinnerbäcken. Lite småkallt, hon hade behövt en tröja över sitt linne. Hundra meter fram såg hon en man som satt på en bänk vid cykelvägen. Pulsen ökade. Vad gjorde han här mitt i natten? Linda närmade sig mannen, han reste på sig, tittade Linda stint i ögonen och höjde sin vänsterarm som om han vill göra ett stopptecken, han sa ingenting. Linda kände att hjärtat slog med full kraft i bröstet, paniken skrek i hennes kropp. Hon gjorde en sväng förbi mannen för att sekunden senare känna hur någon grabbade tag i pakethållaren. Linda var precis på väg att falla framåt över styret när någon bakifrån kopplade ett grepp med armen runt hennes hals och slet henne av cykeln. Förlamad av skräck hamnade hon på rygg i gräset ner mot bäcken. Hon kommer aldrig att glömma de stirrande, galna, hatiska ögonen som granskade henne.
Då hördes ett avgrundsvrål. En vaggande man kom rusande från ingenstans. Han höll en stövel i ena handen.
"Man får inte slå flickor! Man får inte slå flickor!" snörvlade Sven-Åke hysteriskt när han stormade fram mot våldsmannen. Ett välriktat kast med stöveln träffade mannen i bakhuvudet och fick honom på flykt.
När polisen kom till platsen möttes de av Sven-Åke som tagit av sig sin jacka och höljt om Linda. Han höll varligt om henne.