Hon var på vippen att bli Årets motorkvinna och hon vann en rad DM-guld i orientering. Och hon ville till Kebnekaise och vandra igen. För Marianne Molin, Boxholm, tog dock de raska stegen slut i Blåvik i söndags. Hon avled hastigt under en gemensam vandring på Östgötaleden arrangerad av Boxholms oriente-ringsklubb, som hon var en självklar och aktiv del av under ett halvt sekel. Marianne Molin blev 68 år.
Marianne föddes i trakten av Heda som yngst i en syskonskara av fyra. Pappan var ladugårdsförman. Snart efter lillflickans födsel gick flyttlasset till en Mantorpsgård. Via tre ställen i Åsbo kom familjen till Boxholm, där fadern blev arrendator istället för som tidigare anställd, först i Bohult och sedan i Hybbeln.
I unga år fick Marianne, som då hette Svensson, anställning på skogsskolan i Flemminge herrgård som hanterade skogsplantor. Här träffade hon sin blivande make Arne Molin. Efter familjebildningen återkom Marianne i förvärvslivet 1968, nu som vikarierande lantbrevbärare, framför allt på Blåviks-Malexanderlinjen. Marianne höll på med detta i tiotalet år för att sedan börja i kassan på Boxholmsposten, där hon snart avancerade till förste postkassör. Hon slutade sin tjänst 1995 när maken Arne drabbades av en svår stroke. Marianne blev änka för ett och ett halvt år sedan.
Efter att ha träffat Arne blev Marianne fängslad av orienteringssporten och hon blev distriktsmästare både som senior och i åldersklasserna därefter. Hon gjorde också flera SM-starter och bildade under flera år budkavlelag i Boxholm med kvinnliga löpare som var en generation yngre än henne själv, däribland dottern och landslagslöparen Lena Molin. Marianne slutade att tävla för cirka 15 år sedan efter att ha fått ont i ett knä. Hon fortsatte att vara engagerad i klubbarbetet, inte minst i motions- och trivselkommittén och i torpkommittén, samt som supporter till barn och barnbarn.
Hon hade huvudansvaret i klubben för Naturpasset med fasta orienteringskontroller utplacerade i terrängen inriktat på motion för allmänheten.
Marianne var ingen enkelspårig tävlingsmänniska utan hennes svaghet för orienteringssporten parades med ett djupt rotat naturintresse. Blommor, växter och djur, allt intresserade henne. De växter var lätträknade som hon inte kunde både det svenska och det latinska namnet på. Vidare var hon duktig på att göra blomsterarrangemang. På 1960-talet gjorde Marianne och Thyra Eriksson sig kända som två skickliga kvinnliga bilförare från Boxholm. De tävlade i bil-orientering, med sina äkta hälfter som kartläsare, och de deltog i årliga manöverprovstävlingar arrangerade av Motormännen. 1967 gick de båda till riksfinalen där Marianne i sin behändiga lilla folka var ytterst nära att bli "Årets motorkvinna". Hon kom tvåa och Thyra blev trea. Marianne gillade också att dansa liksom hon älskade att gå i fjällen. Det senaste året deltog hon flitigt i pensionärsboulen i Boxholm. Hon var också trogen deltagare på Korpens torsdagsvandringar.
Närmast anhöriga är sonen Anders med familj, Tranås, dottern Lena med familj, Boxholm, samt tre syskon med familjer.