Marianne finns inte mer. Jorden är nu en sämre plats att leva på. När jag läste dödsannonsen i tidningen brast det lilla hopp om mirakel som jag bett om. När jag pratade med Marianne i telefon senast lät hon mer trött på rösten, men likväl var hon samma positiva person som alltid. Trots sin svåra sjukdom, med de ofattbara plågor hon fick genomlida, orkade hon ändå intressera sig för oss andra och hon strödde rosor och beröm över den sjukvårdspersonal hon fick hjälp av. "Hur orkar dom", sa hon ofta.
Marianne på Bankekinds Buss var Lasses "taxichaufför" i färdtjänsten. Det var så vi kom i kontakt med varandra. Lasse som inte passar tiden till taxin på morgonen, som blir besviken när han inte får sitta i framsätet, som ska hämta cd-skivor i sista minuten, som är ledsen när något gått snett på morgonen. Jag kan räkna upp många fler saker där Marianne sa: "det ordnar sig", "det ordnar jag". Jag vet också att Marianne var väldigt uppskattad av andra föräldrar, personal på gruppboenden och dagcenter. När Marianne körde var det lugnt. För Marianne såg inte problemen, hon såg alltid möjligheterna och lösningarna. Hon såg inte våra ungdomar med funktionshinder som problem, utan som människor. Hon ställde upp mer än hon behövde, och hon var alltid glad och nöjd när hon fixade till det. Marianne har ställt upp så många gånger och på så många sätt och därmed underlättat min tillvaro som mamma till Lasse. Hon var en sådan person som jag beundrade just för hennes förmåga att se livet från den ljusa sidan, hennes närhet till skratt när något strulade, men också hennes respektfulla bestämdhet, hennes tålamod och förståelse för människor som Lasse.
Till och med under sin sjukdomstid ordnade hon så att resorna fungerade genom att sätta in vikarier med samma människosyn. Jag är glad att jag lät Marianne veta hur mycket jag uppskattade henne och hennes omsorger om Lasse, hans kamrater och oss. Jag ändrar mig: Marianne finns kvar! Hon finns kvar som en förebild i mitt minne och i mitt hjärta.
Jag önskar att hon skulle finnas kvar på jorden och sprida glädje över sin kära familj och oss andra som hade förmånen att ha kontakt med henne. Jag sörjer med hennes familj och känner det djupaste deltagande i den förlust de drabbats av.