q Marianne hade många, många vänner. Jag var lyckligt lottad som fick räkna mig till dem redan från 50-talet.
Vi bodde i samma kvarter, och Marianne och Gunnar kom även att bo nära Birger och mig i Västerviks skärgård.
Nu i sommar såg hon pigg och fräsch ut, som alltid. Vi badade och hon var så glad över att kunna göra det. Sedan satt vi på hennes altan med vacker utsikt över havet, det hav där hennes Gunnar vilar sedan flera år och där vi nu också skall kunna minnas Marianne i vågornas vemodiga svall mot bastuklippan.
Vi talades vid nästan varannan dag. Hon klagade aldrig på något. De sista fjorton dagarna blev den nya medicinen henne övermäktig.
Marianne lämnar ett stort tomrum efter sig.
Våra tankar går nu också till hennes kära, rara "döttrar" med familjer liksom systrarna med familjer.