Med drygt 70 fåglar har Marie Jonsson i Linköping inga fritidsproblem. Hon kan inte tänka sig att leva utan undulater och nymfparakiter.
Det kvittrar och piper, skränar och skriker. Att det bor fåglar i ett av uthusen hemma hos Marie Jonsson går inte att ta miste på.
-- När det känns stressigt kan jag gå ut hit till fåglarna och sätta mig med en bok. Då kommer de och sitter hos mig och småtjattrar. Det är ett väldigt avkopplande läte.
Riktigt lika avkopplande är inte ljudet när Corren kommer på besök. Fåglarna, som helt klart är misstänksamma mot mig och fotografen, flaxar omkring och skriker så högt att det nästan är tinnitusvarning. Fast efter en stund lugnar de ner sig. En gulhuvad undulat slår sig till och med ner på en gren alldeles framför mig som om den vill passa på att bekanta sig lite.
-- Jag har haft undulater så länge jag kan minnas, säger Marie som delar intresset och fåglarna med sin mamma Rose-Marie.
-- Tidigare hade vi bara sju åtta stycken, men för tre år sedan blev jag riktigt intresserad, fortsätter Marie. Jag var sjukskriven och hade inget direkt att göra.
Marie bestämde sig för att börja föda upp undulatungar och annonserade efter några honor. Och några honor blev det, men även en nymfparakit som hade farit illa hos sin tidigare ägare. Marie, som tyckte att fågeln verkade ensam, skaffade tre nymfparakiter till.
Dessutom började folk som inte längre kunde ta hand om sina fåglar att höra av sig till henne. Så fortsatte det och i dag har hon ett helt samhälle av nymfparakiter och undulater.
Till den stora familjen hör också en papegoja av arten pennant rosella -- för tillfället en tämligen tufsig fågel, eftersom den precis före Correns besök har tagit ett morgonbad.
-- Fågeluppfödning är ingenting jag lever på. Det har blivit ett sätt att täcka kostnaderna för fåglarnas mat, förklarar Marie.
Och så handlar det förstås om intresse. Entusiasmen riktigt lyser när hon berättar om fåglarna.
-- Det är mysigt att se dem växa upp -- att se de där rosa små sakerna som kläcks, växer och som man sen kan hålla på med för att göra dem riktigt tama.
Marie fascineras också av färgskiftningarna. Allt eftersom undulaternas fjäderdräkt växer ut träder deras teckning fram.
-- Vissa får färger som man aldrig skulle kunna tro var möjliga med tanke på hur deras föräldrar ser ut. Men färgerna kan ligga gen-erationer tillbaka och plötsligt träda fram.
Inne i huset där hon bor finns fler fåglar. Bland annat ett par nymfparakiter med tre veckor gamla ungar och ett par så kallade engelska undulater som häckar för första gången.
Än har det inte blivit några ägg, men intresset för holken som Marie har satt upp är påtagligt.
-- Fåglarna har faktiskt väldigt olika personligheter, nästan mer än hundar och katter.
Marie berättar om kaxiga Jocke, en undulat som alltid försöker nafsa de större nymfparakiterna i fötterna, Putte som blir galen och nästan skäller om Marie inte ger just honom tillräckligt mycket uppmärksamhet, Oscar som visslar hemglassmelodin och Hugo som tror att han är kung i fågelhuset och alltid går emellan om ett par fåglar börjar bråka.
-- Fåglarna betyder jättemycket. När jag var sjukskriven var det väldigt uppmuntrande att hålla på med dem. De är ett väldigt sällskap. Samtidigt känns det jobbigt varje gång jag ska lämna bort en unge som jag har fött upp. Man hinner fästa sig vid dem.
Kan du tänka dig att leva utan fåglar?
-- Nej, det skulle kännas väldigt tyst och tråkigt.