Linköping har en konstnär i skönskrift med internationell lyskraft. Mourshed Mahmoud heter han. På söndag fyller han 50 år.
Han är född i Irak. Närmare bestämt i den norra, omstridda del som heter Kurdistan, och som många vill ha självständigt.
1985 var han partisan i Irak-Iran-kriget. Han blev allvarligt sjuk. Han fick en parasitinfektion.
-- Iranska och svenska läkare har sedan räddat mitt liv, säger han uppenbart lyckligt över sitt nya liv i svensk rullstol.
En på grund av sjukdomen äventyrlig resa genom bland annat Ryssland förde honom 1990 till Stockholm. Två veckor senare togs han in på flyktingmedicin vid Universitetssjukhuset i Linköping.
-- Operationer och mediciner har hejdat sjukdomens utveckling, säger han. Men jag är övertygad om att jag måste fortsätta medicinera, för att hålla den i schack.
Mourshed Mahmouds konstnärliga skönskrift kallas kalligrafi. I hans speciella fall för arabisk kalligrafi. I de irakiska texter jag sett, bör man ha konstnärliga anlag för att skriva sitt namn.
Moursheds kalligrafiska intresse är inte en följd av hans numera rörelsebegränsade liv i rullstol. Han utvecklade i unga år sina talanger på området. Han har i Irak arbetat som kalligraf på tre tidningar.
Hans nya, svenska liv är ett etniskt föredöme. Han har gjort den arabiska kalligrafin till en livslång passion för sig själv. Därtill har kalligrafin, med bra hjälp av bland andra ArDaKo i Linköping, blivit en födkrok (ArDaKo betyder Arbete Data Kontor och är ett projekt i Linköpings kommun, som bland annat har som uppgift att med hjälp av utbildning bryta social isolering).
I Linköping har Mourshed haft flera utställningar. Han har tre gånger medarbetat i ett norskt kulturblad. Han har gett ut två läroböcker i arabisk kalligrafi.
-- Kom och titta, säger han och vevar i väg med sin rullstol i den handikappanpassade lägenheten i Skäggetorp. Jag har nästan svårt att hinna med, när vi åker in i klädkammaren.
Den är stor som en sovalkov och där finns både klädförråd och en modern datoranläggning med skrivare och scanner.
Där visar han vad han skriver. En enkel namnteckning ser ut som en orientalisk stadssilhuett med tinnar och torn.
Jag får utskrifter på hur mycket jag vill. Jag hejdar honom. Men jag tar med mig hans konstnärsnamn, skrivet på hans eget sätt. I kalligrafiska kretsar heter han Mourshed Alwandi.
-- Alwandi är komponerat som Andersson, säger han. Wandi är namnet på en flod i Kurdistan, från vilken jag har vackra barndomsminnen. Jag får också med mig hur ordet välkommen ser ut på arabiska. Ordet finns förstås på inbjudningskorten till 50-årskalaset, som hålls på lördag.
-- Men det blir inget öppet hus, säger han och ser oroligt på mig. Det blir enbart för inbjudna.
Jag förstår honom. Det är 100 personer.
Mourshed och hustrun Nawbahar ler mot mig när jag går. Efter fem års vistelse i Sverige träffade han henne hemma i Kurdistan.
De gifte sig. Nawbahar betyder våren. Tillsammans går de nu i alla bemärkelser mot en ny vår i Sverige.