Tidsmässigt är fyrtitvå år ett halvt liv. Det blev så länge Mauritz fick leva. Nu får vi trots allt vara tacksamma över vad han presterade under sitt relativt korta liv. Ingen kunde ana att hans tid var ute. Han lär ha tystnat medan han gnolade på en sång. Kanske var det utsikten över hans älskade Ålands hav som frammanade tonerna.
Mauritz var konstnär till hundra procent. Jag känner inte till om något annat yrke eller "kall" föresvävade honom under något skede i hans liv, men det är föga troligt. Identifikation med konstnärskapet, tillsammans med hans obestridliga begåvning, gjorde honom till en auktoritet. Jag tänker då inte i första hand på hans framgångar hos konstälskare och konstköpare. Han kom att nå en framskjuten position bland samtida konstnärer. Men det var också hans kunskap om konsthistorien och hans exceptionella träffsäkerhet när det gällde att se kvalitéer i kollegornas produktion, som gav genklang i hans omgivning. Aldrig stoltserade han på minsta vis med sina förmågor, utan resonerade på sitt försynta vis och gav sina samtalspartners värdefulla tips om hur man kunde se på en viss framställning. Referenser hade han i mängder, så pass att man ibland undrade när han haft tid att skaffa sig all kunskap. Men hans receptiva läggning, begåvningen och det brinnande intresset gjorde det lätt för honom.
När han hade material att jobba med, kunde han låta sig absorberas så att bara måleriet existerade. Resultaten kunde i sanning drabba hans publik, få varje betraktare att uppleva den där eftersökta känslan av förundran.
Mauritz är borta, men minnet av en god vän kommer att leva kvar, liksom hans eget vittnesbörd om konstens och konstnärskapets möjligheter.