Marie-Louise Beckman sitter vid orgeln i kyrkan och spelar Bach. Det är förmiddag och kyrkan är tom på människor.
- Morgnar när man väntar med att sätta sig framför datorn och istället går in i kyrkan och spelar en stund är allra bäst, konstaterar Marie-Louise när hon efter en stund upptäcker att hon fått publik.
Sist jag såg henne sitta vid orgeln och spelade satt sonen Gabriel, 6 år, bredvid och "hjälpte till". Det var mitt under en gudstjänst. Pappa Lars, som också är kyrkomusiker, framträdde samtidigt i kyrkan och satt vid flygeln.
Marie-Louise föste med varsam hand ner sonen från bänken och hänvisade till en annan plats i kyrkan. Gabriel gick istället för att "hjälpa" pappa vid flygeln.
Nej, att hjälpa mamma och pappa på jobbet är inte alltid populärt, men för det mesta finns förskolan där Gabriel och lillasyster Miriam vistas när föräldrarna jobbar.
-- Vi har världens bästa dagis som är öppet kvällar och helger, då vi jobbar. Ibland kommer mina föräldrar och hjälper till också, säger Marie-Louise.
Föräldrarna kommer från Töreboda där Marie-Louise är född och uppvuxen. Efter musikaliska studier på en folkhögskola i Oskarshamn gick hon fyra år på Musikhögskolan i Malmö.
-- Därefter kom jag till Vreta klosters församling där Håkan Ahlinder fanns. Det var en bra skola för mig och jag lärde mig mycket.
Under tiden i Malmö träffade hon blivande maken som kom just från Vreta kloster. Därför kändes det naturligt att slå sig ner i Linköping.
Efter en tid i Skäggetorp och i domkyrkan hamnade hon i S:t Hans.
-- Här har blivit som ett andra hem. Det känns väldigt konstigt att lämna församlingen, men jag kände att om jag någonsin ska prova något annat ska det vara nu.
-- Tänk att få spela på den stora orgeln i Klosterkyrkan och att delta i musiklivet i Vadstena. Det är en chans som jag inte vill missa.
Körerna i S:t Hans har varit en viktig del i hennes arbete. Varje vecka deltar ett 100-tal personer i olika körer. Till de stora helgarna händer det att före detta församlingsbor och körmedlemmar dyker upp bara för att vara med och sjunga under Marie-Louises ledning.
Ibland har hon arbetat alldeles för hårt och gått in i jobbet på ett sätt som kanske inte alltid har varit nyttigt.
-- Jag hade inga barn eller någon annan vettig anledning, tyckte jag, för att säga stopp. Jag sa bara ja till allt jobb.
I tio år försökte makarna få biologiska barn innan de beslutade sig för att adoptera. Gabriel kom först.
-- Vi var i Brasilien och hämtade honom. Det var en fantastisk upplevelse. Det var som om han alltid tillhört oss. Vi var där i sex veckor och när vi kom hem var vi redan en familj.
-- För två år sedan åkte vi till Syd-afrika och hämtade Miriam. Vi undrade hur Gabriel skulle ta det. Han tittade på henne och konstaterade: "Hon är lika ljusbrun som jag." Sen var han nöjd och plötsligt var vi fyra i familjen.
Marie-Louise beskriver hur hon blivit lugnare och mer harmonisk sedan barnen kom.
-- Det är som om en pusselbit fallit på plats. Nu kan jag också se vad åren vi längtade efter barn gjort med mig. Jag tar inte saker och ting för givet längre. Livet går inte att planera, man måste överlåta det till ödet eller gud, vad nu man vill kalla det.
Med barnen har hon fått nya musikaliska impulser. Afrikanska och sydamerikanska tongångar blandas numera med den traditionella kyrkomusiken. Hemma blandas den klassiska musiken med barnvisor.
-- Gabriel sjunger Bach lika naturligt som barnvisor, säger Marie-Louise med ett skratt, och fortsätter:
-- När vi kom hem med Miriam spelade han Bach för henne. Det tyckte han var viktigt.
På söndag kommer Miriams gudmor, Marie-Louises bästa väninna, sångerskan Susanne Rydén, till S:t Hans kyrka. Det blir ett av de sista stora arrangemangen innan Marie-Louise går vidare mot nya mål och nya musikaliska utmaningar.