Hon tar min hand och för den över fotografiet. Hon ser det inte men har känt så ofta att handen hittar direkt. Evy är en fantastisk dam som själv inte tycker att hon har ett dugg att berätta. Men ett par timmar vid hennes köksbord går i rasande fart.
86 år fyllda och pigg som få. Visst har hon råkat ut för ett och annat i livet, som ett benbrott, men egentligen mår hon jättebra. Men åldern tar ut sin rätt och lite trött är hon allt. Och så är hon helt blind men det tar en tid att upptäcka det.
-- Jag går lite försiktigt genom dörrhålen men annars är det ingen fara, säger hon och går in i rummet för att hämta ännu ett album.
På väg ut mot köket tar hon med sin stickning, det gäller att utnyttja tiden för att hinna med alla beställningar. Minst hundra kuddar har hon stickat, det är en gissning, hon vet bara att det är massor.
Hon sätter sig vid bordet, ser mig i ögonen och låter fingrarna leda vägen över stickningens knepiga mönster. Den mest stickkunnige måste säkert följa rad för rad på mönstret för att kuddens blad ska bli rätt. Men Evy hon håller sina känsliga fingrar mot stickorna och. . .
-- Nej du, där blev det allt fel, nu får jag sticka baklänges lite grann.
Nu bor hon på servicehus, sedan 1985. det var då hennes Olle fick en stroke och blev förlamad. Fem år fick de tillsammans här innan Evy blev ensam.
Evy föddes i Västergötland, på en liten bondgård i närheten av Vara. Hon föddes som fjärde barnet och blev familjens blinda lillasyster. Hennes två yngre syskon föddes också blinda.
-- Vi hade det bra hemma. Ingen behandlade oss på något särskilt sätt, men vi fick gå i en bra blindskola i Växjö. Där gick bara småbarn, senare fick vi åka till Tomteboda, världens bästa skola!
Evy var aktiv i De synskadades riksförbund. 1951 var hon tillsammans med vänner på ett stort ombudsmöte i Stockholm. Några av hennes vänner kände en trevlig herre som slöts sig till sällskapet. Det var Olle, och som Evy beskriver det "klick med en gång alltså".
Olle hade fortfarande viss syn men han hade grön starr som på sikt gjorde honom helt blind. Till påsk samma år förlovade de sig, och den 4 oktober 1952 vigdes de.
I Corren den 6 oktober står att läsa:
" På lördagen vigdes i Andreaskoret i Linköpings domkyrka ordföranden i Östergötlands blindförening Olof Axelsson och fröken Evy Svantesson. Vigseln förrättades av kyrkoadjunkt Harald Tigerström. Bland de närvarande märktes representanter för Lions Club i Linköping och De blindas väl. De nygifta som båda är blinda, blir de första hyresgästerna i Lions hus i Gamla Linköping, Valla."
Det huset kom att bli deras paradis. Huset blev det andra som flyttades från stadens centrum till friluftsmuseet Gamla Linköping som då fortfarande var en dröm som höll på att gå i uppfyllelse. Året före, 1951, var det första huset, Huitfeltska gården, klart att tas i bruk.
Rakt över gatan placerades så mamsellernas hus, som det kallades efter tidigare boende. Det fraktades en iskall februarinatt år 1952 från sitt ursprung på Nygatan 2. Därmed inleddes ett nytt, och spännande, nöje för de Linköpingsbor som orkade en vaknatt.
Mamsellernas hus blev den första byggnad som flyttades helt på trailer genom staden. I Gunnar Elfströms bok om Gamla Linköping står att läsa att "Transporten påbörjades 01.22 den 28 februari 1952. Det tog 7,5 timmar. Korvgubben på Trädgårdstorget hade fått tillstånd att hålla extra öppet och gjorde en god affär."
Lions och De blindas väl beslutade gemensamt att Olle och Evy skulle erbjudas lägenheten på andra våningen. Så den 16 maj 1953 flyttade de båda in på Rådmansgatan 2. Trettiosex lyckliga år fick de där, på 33 kvadratmeter.
De bodde på andra våningen i det lilla trähuset, ännu en trappa upp fanns verkstaden där Olle band sina borstar. En dag i veckan som nyss gått åker jag, fotografen och Evy till hennes gamla hem. På plats möter Gunnar Elfström, Evy är en riktig celebritet som har Gamla Linköping i blodet.
-- Här är ny grind, säger Evy och låter handen glida över det vita träet.
Gårdens grus känns som vanligt, kastanjen och bersåerna vet hon att de finns. Jasminbuskarna vid vardera sida om trappen är vinterkala men hon känner ändå hur de brukade dofta.
-- Ibland har jag gråtit lite vid det här huset, sedan vi flyttat. Vi var så lyckliga här, men till slut gick det inte att bo kvar.
Hon går in i förstugan, tar tag i ledstången och går snabbt uppför den så vana trappan. Kvinnan som numera bor i lägenheten är bortrest så vi nöjer oss med besöket i trapphuset. Evy känner igen lukterna, blir tyst en stund av eftertänksamhet, stryker över väggen och går så ner igen.
I sitt album sparar hon de minnen som hon också bär inom sig. Där finns bilderna på drottning Louise som besöker paret Axelsson och ser allt det vackra Evy har stickat.
-- Kungen var på sin eriksgata och var på regementena och andra ställen som inte drottningen tyckte om. Lions var så stolta över sitt hus så därför bjöd de drottning Louise att besöka oss där.
-- Tänk där fick vi elspis, badrum och wc. Bättre kunde man inte ha det! Människor som flyttar till ett nytt hem idag kan aldrig förstå den tacksamhet vi kände som kom från utedass och omodernt boende på landet.
Evy är mycket släktkär och berättar gärna om alla de besök som hon och Olle hade i sin lilla lägenhet. Runt jularna kom syskon och syskonbarn i omgångar, 33 kvadratmeter räckte gott när glädjen och viljan fanns.
-- På senare år när vi träffats har jag ofta frågat om de verkligen fick äta sig mätta på den tiden, skrattar Evy. Så här i efterhand är det svårt att begripa hur det fungerade att vara så många därhemma.
Senast hon träffade släkten var i november när äldsta systern fyllde 95 år. På restaurang i Vara åt de födelsedagsmiddag alla 34 släktingar som kommit dit.
Några egna barn fick aldrig Evy och Olle. De hade det bra ändå och systerns dotterdotter fick ett extra feriehem i Gamla Linköping.
-- När Annika var sju år var hon ensam hos oss en hel vecka. Då bestämde hon att året därpå, då ville hon stanna minst en månad.
Så blev det och fortsättning följe de under åren som kom. Annika fick en god vän i Tyra som då arbetade i handelsboden i Gamla Linköping.
-- Så bra fostran hon fick där! Stå rak vid disken, vara artig, inte röra saker i onödan, ja, mycket som unga flickor mår bra av.
-- Vi hade det så gott Olle och jag och vi mådde extra bra när Annika besökte oss. Men vi hade nog inte klarat av ett eget litet barn. Och grön starr kan vara ärftligt, och förresten var ju jag 36 år när vi gifte oss.
På servicehuset har Evy flera goda vänner. Sonja är en av dem, de går ofta till varandra och dricker kaffe och spelar kort. Jo, Evy har en kortlek som har både vanliga bilder och blindskrift. Skitgubbe, är favoritspelet.
Hon stryker över sin ljungrosa klänning och berättar stolt att den har hon själv stickar, på 50-talet.
-- Nu är den lite tajt upptill men jag kan ha den med en liten blå jacka till.
Rosa, blå? Hur kan hon hålla reda på färgerna?
-- Man får helt enkelt lära sig vilka färger som är vackra tillsammans. Min älsklingsfärg? Tja, jag vet inte. Men rosa säger folk att det är fint så det väljer jag ofta.
Rött beskriver hon som något som lyser, blått är fint, det vet hon. Det mesta passar till hennes klarblå ögon och det vackert vita håret som är alldeles nypermanentat, för den 95-åriga systerns skull.
-- Man måste unna sig lite, då mår man bra.
Nu till julen har hon pyntat med lite hjälp. När brevbäraren kommer med dagens post passar hon på att be mig läsa julkorten. Så självklart för oss seende men så omöjligt för andra.
-- På julafton går jag till missionskyrkan, Där är så väldigt trevligt och jag har gått dit i många år nu.
Hon tycker om stämningen och hon tycker om musiken. Förr, när hon bodde i Gamla Linköping, var det lyckliga stunder när hon och Olle låg i sängarna och lyssnade på musiken som smet ut genom fönstren i Huitfeltska gården. Goda stunder och som Evy säger "jag väntade mest på jenka, det var så glad musik". Evy är en mycket klok kvinna. Hon läser det mesta hon kommer åt, flera gånger i veckan kommer nyheter i blindskrift.
-- Jag är så glad att jag fick leva mitt liv under den tid som varit, när det mesta blev bättre och bättre. Nu blir det bara sämre och sämre. Tänk på posten till exempel, säger hon och viftar med stickningen.
-- Posten lade han som bestämmer ner och vad fick han för det. många miljoner!