Kerstin Petersson
Det behövs människor i vår kyrka som engagerar sig och tar ansvar. Det gjorde Kerstin Petersson. Sedan många år var hon kyrkvärd i Vårdsbergs församling, ledamot i kyrkorådet, kassör i kyrkliga syföreningen och medlem i kyrkokören där hon fyllde altstämman. Kerstin deltog med ansvar och stort engagemang i kyrkorådets olika arbetsuppgifter. Speciellt på senare tid gjorde hon, trots att hon kände av sin svåra sjukdom, en värdefull insats i arbetet med den nya församlingsinstruktionen, som hon hann vara med om att slutföra. Kerstin har med glädje och på ett föredömligt sätt skött sina uppdrag. Tomrummet efter Kerstin fylls av idel goda minnen. Vi minns henne med glädje och tacksamhet.
Alvar Nilsson
Alvar Nilsson var en vanlig man men samtidigt märkligt annorlunda. Han var en åtvidabergare från förr -- dessa personligheter som blir allt färre. Dessa traktens människor med sin speciella humor. En humor som beskriver livet på orten på ett oerhört kvickt sätt, med ett underfundigt lokalt språk och så absolut mitt i prick! Det är omöjligt att låta bli skrattet.
Genom sitt mångåriga engagemang inom centerrörelsen kände Alvar till de flesta ursprungliga invånarna. Alltid fascinerad lyssnade jag till hans berättelser, för till varje person han kände hörde antingen en eller flera särskilda händelser.
Alvar och hans Astrid drev lantbruk under många år i Vrånghult men så småningom flyttade de till Astrids barndomsställe i Dunketorp. Det var där jag lärde känna dem. Det var vi som var de enda fasta invånarna under vint-rarna. För att "förstå världen" läste jag då på universitetet och för att spara pengar bodde jag i min sommarstuga. Alvar och Astrid gjorde mitt läsande möjligt. Alvar plogade min väg. Det var hos dem det fanns värme, glädje och varmt badvatten. Och alltid måste jag äta ordentligt innan jag travade tillbaka genom skogens vintermörker till mitt pörte.
Där bodde de i solsluttningen. Där hade de sina får, sina höns och så hästen Linda förstås. Alvar och Astrid hade ett mycket ovanligt och innerligt varmt äktenskap, men också Linda var Alvars ögonsten. Det hade Astrid litet svårt för. "Hästen var till ingen nytta ..." sa hon då och då. Så bestämdes slutligen att Linda skulle säljas till någon i Fröjerum. Det blev en knepig historia. Ingen annan än Alvar kunde få hästen till det nya stället. Men väl där och efter några dagar ringde nye ägaren och sa att hästen kunde han inte ha kvar för "snälla" Linda bråkade hela tiden. Så det var bara för Alvar att hämta hem hästen -- hem över skogarna mellan Fröjerum och Dunketorp.
Efter Astrids sjukdom och bortgång blev Alvars liv så annorlunda. Visserligen åkte han ibland ut till Dunketorp, men tomheten efter Astrid gick aldrig att återhämta. Han fann alltid stor glädje i att möta barnen Ulla-Britt och Håkan och barnens alla barn och särskilt Maria som så exakt har farmor Astrids rörelser, hennes skratt och hennes uttryckssätt. Den trösten till trots ... Nu har Alvar, Astrids stilige man med det tjocka vita håret, de kraftiga nävarna, den humorfyllda blicken, den ömsinte och den omtänksamme -- han som på sista tiden hade nära till både skratt och gråt -- nu har han gått till vila -- gått dit där Astrid är.
Kerstin Petersson
Det behövs människor i vår kyrka som engagerar sig och tar ansvar. Det gjorde Kerstin Petersson. Sedan många år var hon kyrkvärd i Vårdsbergs församling, ledamot i kyrkorådet, kassör i kyrkliga syföreningen och medlem i kyrkokören där hon fyllde altstämman. Kerstin deltog med ansvar och stort engagemang i kyrkorådets olika arbetsuppgifter. Speciellt på senare tid gjorde hon, trots att hon kände av sin svåra sjukdom, en värdefull insats i arbetet med den nya församlingsinstruktionen, som hon hann vara med om att slutföra. Kerstin har med glädje och på ett föredömligt sätt skött sina uppdrag. Tomrummet efter Kerstin fylls av idel goda minnen. Vi minns henne med glädje och tacksamhet.
Alvar Nilsson
Alvar Nilsson var en vanlig man men samtidigt märkligt annorlunda. Han var en åtvidabergare från förr -- dessa personligheter som blir allt färre. Dessa traktens människor med sin speciella humor. En humor som beskriver livet på orten på ett oerhört kvickt sätt, med ett underfundigt lokalt språk och så absolut mitt i prick! Det är omöjligt att låta bli skrattet.
Genom sitt mångåriga engagemang inom centerrörelsen kände Alvar till de flesta ursprungliga invånarna. Alltid fascinerad lyssnade jag till hans berättelser, för till varje person han kände hörde antingen en eller flera särskilda händelser.
Alvar och hans Astrid drev lantbruk under många år i Vrånghult men så småningom flyttade de till Astrids barndomsställe i Dunketorp. Det var där jag lärde känna dem. Det var vi som var de enda fasta invånarna under vint-rarna. För att "förstå världen" läste jag då på universitetet och för att spara pengar bodde jag i min sommarstuga. Alvar och Astrid gjorde mitt läsande möjligt. Alvar plogade min väg. Det var hos dem det fanns värme, glädje och varmt badvatten. Och alltid måste jag äta ordentligt innan jag travade tillbaka genom skogens vintermörker till mitt pörte.
Där bodde de i solsluttningen. Där hade de sina får, sina höns och så hästen Linda förstås. Alvar och Astrid hade ett mycket ovanligt och innerligt varmt äktenskap, men också Linda var Alvars ögonsten. Det hade Astrid litet svårt för. "Hästen var till ingen nytta ..." sa hon då och då. Så bestämdes slutligen att Linda skulle säljas till någon i Fröjerum. Det blev en knepig historia. Ingen annan än Alvar kunde få hästen till det nya stället. Men väl där och efter några dagar ringde nye ägaren och sa att hästen kunde han inte ha kvar för "snälla" Linda bråkade hela tiden. Så det var bara för Alvar att hämta hem hästen -- hem över skogarna mellan Fröjerum och Dunketorp.
Efter Astrids sjukdom och bortgång blev Alvars liv så annorlunda. Visserligen åkte han ibland ut till Dunketorp, men tomheten efter Astrid gick aldrig att återhämta. Han fann alltid stor glädje i att möta barnen Ulla-Britt och Håkan och barnens alla barn och särskilt Maria som så exakt har farmor Astrids rörelser, hennes skratt och hennes uttryckssätt. Den trösten till trots ... Nu har Alvar, Astrids stilige man med det tjocka vita håret, de kraftiga nävarna, den humorfyllda blicken, den ömsinte och den omtänksamme -- han som på sista tiden hade nära till både skratt och gråt -- nu har han gått till vila -- gått dit där Astrid är.