Viola Adolfsson
Med Viola Adolfssons bortgång gick en mycket gammal Sjögestad- och Gullbergsbo ur tiden. Viola uppnådde hög ålder och hennes tanke var klar in i det sista. Hon utgav lugn och en stor portion förtröstan i livets alla skeenden. Efter slutad skolgång kom Viola att bli anställd på Cloetta, som de allra flesta flickor i Vreta kloster blev på den tiden. Hon kom också tidigt in i IOGT-rörelsen som hon förblev trogen livet ut. Hennes make Gösta blev vaktmästare i IOGT i Gullberg 1933.
Viola fick arbeta hårt många gånger och inte minst med mycket nattvak under den tid som själva Logen ännu levde starkt och det var föreningsmöten ibland kväll efter kväll. Men Viola kunde konsten att tillsammans med sin make ro det allra mesta i land till stor belåtenhet för olika föreningar.
Som IOGT:are kom hon snart in i dess styrelse och med stor bravur skötte hon dessa uppdrag. En gärning tillsammans med vaktmästaresysslan som för alltid bär Violas prägel och väsen. Hon hade en rik fond av minnen och delade med sig av dessa händelser och människor som levde för längesen och som kunde uppvisa många tysta hjältinnor och hjältar.
Viola lyssnade gärna till vad andra människor hade att förtälja, inte minst roliga händelser. Hon sa ofta: "Har du inget roligt att berätta?" I henne hade man en lyhörd åhörare.
Kom man till henne på besök skulle kaffepannan på spisen och det dukades upp och under en kaffestund blev mycket avhandlat från det lilla till det stora. För se Viola hängde med.
Hon var mån om sin familj och sina grannar och hjälpte dem på vitt skilda sätt.
Hon blev mycket omtyckt av vårdhemmens personal. Kanske därför att hon själv en gång i tiden för 40 år sedan arbetade på ålderdomshem och hade djup inblick i dess vård. I detta arbete kom hennes varma och mjuka sätt väl till heders, icke minst när hon hjälpte grannar under deras sista tid på jorden.
Ingen, eller i varje fall få, var sådan stor djurvän som hon. Viola älskade även sång och musik kolossalt mycket.
På sin 90-årsdag i maj i år förunnades hon lyssna till vitt skilda sång- och musikstycken, men fick också då önska sig de sånger hon tyckte bäst om.
Efter ett väl förrättat värv under sin långa levnad kunde hon med gott samvete lägga sitt trötta huvud till evig ro. Hon fann frid och ro efter att under hela sin levnad tjänat hembygden med den äran, en tjänst vars arbete ska minnas av många, som ett ljust och stort föredöme.