Gunnar Hansson
Professor emeritus Gunnar Hansson, Mollösund, har som tidigare meddelats, lämnat oss efter en kortare tids sjukdom. Han föddes den 19 november 1922 i Fjälkinge, Kristianstads län. Han började försörja sig själv vid 14 års ålder som bodbiträde. Mellan 1941 och 1947 arbetade han inom marinen som stamanställd radiotelegrafist. Genom studier vid försvarets läroverk kunde han emellertid byta karriärväg och påbörja akademiska studier i Uppsala och Harvard med inriktning mot läraryrket. 1952 avlade han fil mag-examen. Forskningen lockade honom dock mer än den traditionella lärarbanan och 1959 blev han i Uppsala fil dr i litteraturhistoria med poetik. 1961 började han som docent vid Göteborgs universitet, där han var verksam under drygt tjugotalet år, som extra professor från 1974. Ordinarie professor var han vid Tema Kommunikation, Linköpings universitet, från 1984 till 1988, då han pensionerades.
Det är ingen överdrift att säga att Gunnar Hanssons forskargärning haft ett avgörande inflytande på flera områden. Hans resultat fick således inte betydelse enbart inom den vetenskapliga världen. Den litteratursyn som numera präglar det allmänna undervisningsväsendet är i vissa stycken en produkt av hans forskning. Enklast går det att beskriva hans insats med att han införde läsaren i litteraturvetenskapens text- och författarorienterade praktik. Med tiden kom han att formulera insikten att läsaren i hög grad är medskapare av de litterära texterna. Mot denna bakgrund blev det en viktig uppgift för forskningen att beskriva hur läsare utvinner betydelser och upplevelser ur dikten. För litteraturläraren blev uppgiften att lära eleven tolka dikten utifrån de egna erfarenheterna och upplevelserna och så småningom relatera till mer vedertagna tolkningar, så som de formulerats av kritiker och litteraturforskare. Att göra tvärtom - lära ut experternas tolkningar som de enda sanna - saknade enligt Gunnar Hansson inte bara vetenskaplig grund, det var dessutom opedagogiskt, odemokratiskt och faktiskt också kränkande mot eleven.
Allt detta fanns mer eller mindre uttalat i hans epokgörande doktorsavhandling "Dikten och läsaren" från 1959. I denna lät han läsare med olika bildningsmässig bakgrund och indirekt olika socialt ursprung läsa ett antal dikter och formulera sina tolkningar. Resultatet visade med all önskvärd tydlighet att den goda dikten inte går att reducera till ett begränsat antal hallstämplade tolkningar. Dess rikedom ligger i de potentiella tolkningarna. I en serie undersökningar och böcker under 1960- och 1970-talet utvecklade han de problem och insikter som avhandlingen väckt. Titlar som Litteraturen och mottagarna (1970) och Läsning och litteratur (1975) talar för sig själva. Han uppmärksammade populärlitteraturens betydelse, och ville skriva en "läsarnas litteraturhistoria"; vilken litteratur har verkligen blivit läst och därigenom påverkat de stora grupperna av läsare. Genom sina undersökningar drogs Gunnar Hansson också utanför den begränsade svenska horisonten, till exempel genom sitt deltagande i internationella utvärderingar av litteratur- och modersmålsundervisning (IEA). Hans internationella kontaktnät blev med tiden omfattande, och i den anglosaxiska världen uppfattades han som en auktoritet.
Gunnar Hanssons erfarenhet av tvärvetenskap kom till stor användning vid planerandet av tema Kommunikation, ett av de mångvetenskapliga teman som inrättades vid Linköpings universitet omkring 1980. Han kom sedan att verka vid temat fram till sin pensionering, och kunde då ytterligare utveckla sina idéer om att se litteraturen som en kommunikationsprocess, tillämpade bland annat på människors tolkningar av bibeltexter.
Gunnar Hansson stred med okuvlig vilja och omutlig övertygelse för en empirisk och tvärvetenskaplig litteraturvetenskap. Därigenom vann han stor respekt i vida kretsar. För de som inte kände Gunnar kunde denna okuvlighet och omutlighet uppfattas som alltför uppfordrande och krävande. Men Gunnar uppfostrade både kolleger och lärjungar genom att ställa lika höga krav på dem som på sig själv. Det var i själva verket genom denna inställning som han visade respekt och omtanke. Det är ett nydanande och imponerande livsverk som han genomfört.