Lennart Isacson
Hösten 1998 var vi en grupp som beslöt att göra en dokumentering av vår uppväxt i gamla Stolplyckan. Lennart fanns med i gruppen. Under ett par år träffades vi sedan regelbundet och hjälptes åt att minnas vår barn- och ungdomstid.
Projektet bedrevs i samarbete med Centrum för lokalhistoria vid Linköpings universitet. Bildmaterial samlades in och analyserades, det forskades i arkiv, och efterhand knöts allt fler kontakter.
Lennart representerade tre generationer Isacson, som alla bott och verkat i Stolplyckan. Barndomsvännen tillika hust-run Inga-Karin hade också sina rötter där och bidrog med tre generationer av släkten Cullman. Gemensamt tillförde de således ett omfattande material.
Det utvecklades en stark samhörighet inom gruppen. Vi hade roligt, och det kändes meningsfullt. Så småningom resulterade arbetet i en bok om vår barndoms Stolplyckan.
När vi nu nåtts av beskedet, att Lennart inte finns bland oss längre, känner vi stor saknad. I färskt minne finns Lennarts starka engagemang, och vi inser ännu mer värdet av hans insats. Samtidigt går våra tankar till Inga-Karin och övriga i familjen.
Rolf Appelquist
Lugnt och stilla, omgiven av sin familj, har Rolf Appelquist somnat in. Sättet att gå in i den eviga vilan var symptomatiskt för denne hedersman. Han var aldrig dramatikens man, utan gick hela vägen genom livet utan gester och åthävor. Likväl var han en stor man. Som männi-ska, som tennistränare.
För många spelare, sådana som spelar tennis för sitt höga nöjes skull, dem som haft framgångar på regionalt plan, dem som nått svenska toppskiktet, ja rentav världseliten, är och förblir han "Farbror Rolf". Om detta berättar en av hans "produkter", Caroline Gideskog, numera bosatt som tränare i England. "Han följde oss till tävlingar, han var som en far för oss", är omdömet. Andra som han format som spelare är Birgitta Samuelsson, numera Larsson, som tillhörde Sverigetoppen, och likaledes internationellt duktiga Helena Dahlström. Och givetvis Australien Open-vinnaren Thomas Johansson.
Visst fick "Appel" en och annan utmärkelse för sitt aldrig sinande engagemang, och sin ideella pedagogiska gärning på tennisplanerna i Linköping, men ändå är det för sin filosofi om tennisen som sport som han länge kommer att bli ihågkommen av de hundratals ungdomar han danat. "Slå inte bollen hårdare än du kan kontrollera den", "variera spelet ", var hans ständiga råd till talangerna. Kanske var det därför han blev allra mest omtyckt och eftersökt av sina kvinnliga adepter?
Anställd på Saab blev "Appel" den som grundlade dess tennisklubbs ungdomsarbete. Tomas Örnberg och bröderna Nordenhök var några av hans första "produkter". 1957 förde han som lagledare Saabs TK till förs-ta allsvenska seriespelet i högsta divisionen. Laget bestod av DC-spelaren Torsten Örnberg, AIK-förvärvet Jan Cederin och Linköpings storheter Lennart Karlborg samt Rune Janson.
"Appel" koncentrerade sin tennisgärning på det regionala planet. Han ingick en period i Linköpings TK:s styrelse och var den som arrangerade länets första proffsgala. Den utspelade sig i Linköpings nybyggda tennishall där Pancho Segura och andra storheter demonstrerade sina talanger, vilka så småningom spred sig till Björn Borg och andra sportens svenska storheter.
Att avnjuta sportens galaföreställningar är ett gott sätt att inpränta lärdom. Att så ett frö är att skapa grogrund för kommande generationer.
En diskret såningsman är ur tiden.
Hans Andersson
Vår vän sedan 18 år har lämnat oss. Det gick fem dagar från det att vi var bjudna på söndags-middag i Brokind tills att Hans oväntat kom in på sjukhuset följande fredagsmorgon. Det var den 25 januari i år. Så skört kan alltså livet vara.
Vi minns Hans framför allt som en man som var oerhört tacksam över vad livet givit honom. En tacksamhet och glädje som förmedlades genom hans familj och spred sig till oss and-ra. Den generositet i förhållande till andra som Hans ofta gav uttryck för, och den glädje över att vara tillsammans med andra som han visade, gjorde honom till en verkligt nära vän för många människor. Tillsammans med honom kände man sig alltid välkommen.
Särskilt minns vi midsommar 1986. Hans och Pavla lastade bilen full med sill, bröd, vänner och dricka och dukade upp ett långbord i Malexander, invid dansbanan nära Sommens strand. Det var en brokig samling nybörjare från olika länder som skulle invigas i midsommarfirandets ädla konst.
Lika noggrann som han var i det praktiska som han företog sig, lika noggrann var Hans i omsorgen om sina vänner. Han var alltid pålitlig och ställde upp i många olika sammanhang. Hans hade också en konstnärs öga som kom till uttryck i teckningar och målningar, samt på senare år när han renoverade sin veteranbåt och huset i Brokind. I detta hade han stor nytta av sin envishet, vilken också kom till uttryck i de många diskussioner om livets olika aspekter som han inbjöd till.
Under Hans korta sjukdomstid fördjupades gemenskapen och delaktigheten. Omkring honom fanns många släktingar och vänner som tänkte på honom och på hans familj och som nu fortsätter att i sina tankar innefatta honom, Pavla, Josef och Marek.