Kerstin Andersson
Då sommardagarna var uppfyllda av liv och fruktbarhetens grönska kom budet om att Kerstin gått till det land där rosen ej vissnar och fågeln ej dör.
Det var i Valdemarsvik som jag på 1950-talet först lärde känna Kerstin och hennes familj, modern Greta, fadern Thure och brodern Henrik, som senare så tragiskt förolyckades. Kerstin arbetade då på folkbokföringen i Linköping. Sista gången jag träffade henne hade en svår sjukdom drabbat henne, men hon bar ändå hoppet om att kunna tillfriskna.
Det förtjänstfulla arbete Kerstin lagt ner i Metodistkyrkans tjänst ska i tacksamt minne bevaras. Må livets sol lysa över Kerstins minne.