Sture Pharmanson
En stor förlust har drabbat oss, Sture Pharmanson finns inte mer. När det är som vackrast i naturen, fick han sluta sitt jordeliv.
Sista gången jag talade med Sture var den 11 maj i telefon från Motala lasarett. Han meddelade att han inte kunde hjälpa till att sälja lotter. På rösten kunde man inte höra att han var sjuk. Men det var allvarligt med honom.
Sture var glad och humoristisk, han hade alltid något roligt att säga när man träffade honom. Ideellt hjälpte han till med mycket. Särskilt Ödeshögs hembygdsförening och Röda Korset låg honom varmt om hjärtat. Under alla åren blev han ett med hela Ödeshög. Han deltog även i den kyrkliga verksamheten, god sångare som han var, var han med och sjöng i Ödeshög kyrkokör i många år. Vi är många som minns Sture med glädje, men saknar honom samtidigt.
Personligen vill jag tacka Sture för all hjälp jag fick vid Röda Korsets lottförsäljning och öns-kar honom vila i frid efter ett verksamt och innehållsrikt liv.
Carl-Eric Carlsson
En spelman har gått ur tiden. I våra trakter är det många som med särskild glädje minns Carl-Eric. Vi dansade i vår ungdom till hans orkester. Otaliga var de fester och danser där han spelade på sin fiol. En tid hade Carl-Eric ett eget musikkapell som hette Kings. Ibland uppträdde han som solist eller tillsammans med sin syster Astrid som ackompanjerade på piano. De hade en stor repertoar inom underhållningsmusiken, den bransch Carl-Eric tyckte bäst om.
Carl-Eric började i unga år ta fiollektioner hos en lärare i Mjölby. Dit fick han färdas på cykel från hemmet i Normlösa med fiolen fastspänd på ställningen där bak. Senare fortsatte han utbildningen under flera år i Linköping hos Folke Sundblad.
Helst skulle nog Carl-Eric velat ägna sig helt åt musiken, men han var den som skulle ta över gården och då fick det bli så. Att vara både lantbrukare och violinist var inte alltid lätt. Händer och fingrar blev stela av lantbruksarbetet.
Så blev Carl-Eric tidigt hjärtsjuk och att vara musiker blev för ansträngande. Han fick leva sitt liv på sparlåga. Vi som var hans vänner fick ibland ändå höra honom i det trivsamma och vackra hemmet som Gerd och han skapat. Där musicerades också med barn och barnbarn. Det gladde honom mycket att musikbegåvningen gått i arv. Carl-Eric hade också ett otroligt gott minne och kunde berätta om människor och händelser i hembygden sen lång tid tillbaka.
Så länge krafterna räckte besökte han gärna konserter i Linköping. På senare tid fick musik-lyssning i hemmet bli en ersättning.
Carl-Eric, vår barndomsvän, ungdomsvän och vän långt upp i åren. Vi saknar honom.
Anna-Lisa Bertilsson
En vänlig grönskas rika dräkt hade smyckat dal och ängar, då humanisten, naturälskaren och idrottskvinnan Anna-Lisa Bertilsson lämnade jordelivet för evighetens gröna ängar.
Anna-Lisa älskade naturen och såg dess storhet, skönhet och mångfald, alltifrån det min-ta kryp och blad till tranornas dans vid Hornborgasjön och fjällvärldens höstfärger.
Anna-Lisa älskade också idrotten och dess ideal. Hon hade svenskt mästerskap i gång för ett antal år sedan. Hon verkade många år inom gångförbundet på olika poster.
Anna-Lisa erhöll 1983 riks-idrottens högsta utmärkelse och tillhörde sedan dess guldklubben östgötaidrottens veteraner.
Mest har jag lärt känna Anna-Lisa genom gymnastiken, där hon deltagit i min grupp i tre årtionden. Minnena hopas givetvis och jag kan se hur Anna-Lisa med envishet klarade plinthopp, för att nu på senare tid sporras av motionsaerobicens olika turer. Före och efter gympapassen och inför avslutningar och annat var Anna-Lisa den samlande och sociala.
Det blir sorgesamt för mig att inte ha Anna-Lisa där till höger, då vi i höst börjar gympan igen, det blir tomt för alla kamrater i gruppen när Anna-Lisa inte finns på plats.
Sorgen får vika för glädjen att Anna-Lisa levat och att vi fått vara i hennes närhet och tagit del av hennes kamratskap och generositet. Minnet av Anna-Lisa blir bestående.