Ragnar Löfquist
Det finns några familjer som betytt väldigt mycket för Malmslätts AIK:s idrottsverksamhet. En av dem är familjen Löfquist. Ragnar kom till Malmslätt ungefär samtidigt som Malmslätts AIK bildades, år 1926. Under ungdomsåren var Ragnar aktiv i fotboll och handboll och även bandy stod på programmet. När det i mitten av 1940-talet blev aktuellt för MAIK att bygga en egen idrottsplats (Hellgrenshagen) var det Ragnar och hans bröder som var med och jobbade. Ragnar fortsatte sedan under många år att vara en i gänget som skötte om och vårdade Hellgrenshagen, som om det varit den egna trädgården. Under alla år har Ragnar med intresse följt MAIK:S verksamhet och kritiskt framfört sina synpunkter och påtalat eventuella brister. Så sent som i mars i år deltog han i MAIK:s årsmöte, och det var 71:a gången för hans del, vilket måste vara något av rekord i föreningssammanhang. För sina insatser har Ragnar erhållit utmärkelser från MAIK, och distrikts- och riksidrottsförbund. Ragnar har också haft kommunala uppdrag och även deltagit i en del övrig föreningsverksamhet.
Ragnar var en färgstark person och med sin envishet lyckades han klara av det mesta han föresatt sig. Varefter Ragnars kunnighet och hans vilja att hjälpa till blev känd i samhället, det kunde gälla deklarationer, trädgårdsarbete o s v, så har det varit många, många som åtnjutit hans tjänster. Att hjälpa andra var något av Ragnars livsfilosofi, däremot att själv ta emot hjälp var för honom ganska främmande. Ragnar hade också en otrolig förmåga att berätta och sätta färg på händelser ur det verkliga livet. Många är de historier vi fått oss till livs från såväl arbetslivet som fritiden.
Ragnar har levt ett långt och innehållsrikt liv, ett liv som varit till glädje för den egna familjen, för MAIK och många andra människor. Vi kommer att sakna den cyklande Ragnar på gatorna i Malmslätt. Vi kommer att sakna Ragnar på Hellgrenshagen, den plats som han ofta och gärna ville vara på. En göteborgare som 1927 kom till Malmslätt, och som vigt stora delar av sitt liv åt ideellt arbete i samhällets tjänst är nu borta.
Vi önskar att Ragnar får vila i frid.
Malmslätts AIK
LENNART SVENSSON
Sten Kauppi
Under sommarens sol nås vi av meddelandet att Sten Kauppi, 79 år, avlidit, den norrländske textilkonstnären som gick egna vägar.
Ett halvår tidigare bar jag för första gången det sista stora konstverk Sten Kauppi vävt, en biskopskåpa i gnistrande guld, rött och blått. Den är som solen, skrev Sten som redan då var så skör att han inte kunde närvara. Kåpan bär på ett leende som likt solen lyser och ger värme.
Det hade tagit tio år att väva kåpan. Min företrädare beställde den. När jag som ny biskop besökte Konstnärsgården i Rosersberg tillsammans med landshövding Rolf Wirtén och länsmuseichefen Gunnar Lindqvist hade konstnären endast en skiss att visa. Vävningen hade inte börjat.
Så vidtog några år med regelbundna besök hos den åldrande konstnären, uppmuntrande vykort från när och fjärran och småningom växte tyget i vävstolen. Som solen sken varje tråd. Jag började undra om denna kåpa kunde bäras. Blir den inte alltför prålig? Kommer den inte att lysa alltför starkt? Månne skulle kåpan blända i all sin glans?
Stens vän och livspartner Björn Lundberg kom till Linköping med kåpan. Och vid prästvigningsmässan i januari i år bar jag den i domkyrkan. Ingen nämnde ett kritiskt ord. Alla uppfattade kåpan kongenial med kyrkorummet. Och det är alldeles klart att Sten hela tiden hade Linköpings domkyrka för ögonen när han vävde.
Sten Kauppis namn kommer att förknippas med ett storartat konstnärskap. Hans verk finns att se både i sekulära och kyrkliga sammanhang.
På ett egendomligt sätt kom Sten Kauppi att få en relation till Linköpings stift. Johannelunds församling i Linköping och Motala församling beställde idel Kauppi-skrudar. Två energiska kyrkoherdar med konstnärligt sinne, Sam Aurelius och Bertil Håkansson, tog initiativ.
Linköpings domkyrka har via Risbergska fonden fått förutom biskopskåpan en vävnad som under fastetid pryder det stängda altarskåpet i Mariakapellet. Veronikas svetteduk kallas konstverket som ger betraktaren åtskillig frihet. Svetteduken återger enligt traditionen Kristi ansikte -- i Kauppis verk kan Kristi ansikte återfinnas på många sätt.
För Sten Kauppis konstnärskap känner vi vördnad och tacksamhet. Själv ler han nu som solen, såsom vi får tro, och säkert plirar han med ögonen underfundigt när hans konstverk beskådas och används.
En konstnär av Guds nåde har gått ur tiden.
MARTIN LIND