Karin Peterson
Karin levde hela nittonhundratalets förändring från agrart till urbant samhälle. Hon föddes i en storfamilj med omfattande verksamhet, men efter systerns död bodde hon många år ensam i sitt barndomshem. Men hon levde inte ensam, hemmet var en samlingspunkt för släkt och vänner. Hon följde världshändelserna och diskuterade gärna olika ämnen.
Karin omgav sig med skönhet, våra barn minns att de fick saftglas på glastallrik och med silversked under äppelträdet.
Hon var en god berättare och vi lyssnade gärna. Vi fick höra att man hade köpt gå-biljett för två öre för att gå järnvägen mellan Opphem och Rimforsa och att man planerat och påbörjat en kanal mellan Ämmern och Åländern.
Karins stora odlarintresse med preferens för det vackra är väl dokumenterat och vi kommer att tillsammans med hennes närmaste njuta av rosa rosor mot grön timmervägg, väldoftande liljor på rundeln och fortsatta goda samtal.
Olof Thagesson
Återigen har en länk i vår kamratkedja brustit och tonerna från en kär vän och kamrat tystnat. Hans plats i vår grupp står tom och varken hans röst eller dragspelstoner kommer mer att höras vid våra spelningar. Ändå ljuder hans musik och glada röst inom oss och vi kommer att minnas vännen Olles sköna kommentarer och härliga mimik, då han tyckte till om vårt musicerande. Han var en äkta spelman, van vid egna tolkningar, som ändå valde att följa våra melodier, harmonier och tempon. Ofta gav Olle uttryck för hur bra han trivdes i vår gemenskap och den trivseln var verkligen ömsesidig.
Nu har Olle lämnat oss för att spela i en annan sfär, där han förmodligen spelar med ännu större glädje. För hans närmaste och oss alla är saknaden stor, men minnet av honom som en kär vän lever kvar.
I stor tacksamhet och glädje över att fått ha honom, som vän och härlig musikant, spelmannen som glatt både oss och många, många andra med sitt glada sätt och härliga spel, hoppas vi att också hans familj, mitt i sorgen och saknaden, ska kunna känna mycket av den glädjen.
Karl-Gustav Petersson
Vår trogne medarbetare Karl-Gustav Petersson har hastigt och oväntat gått ur tiden. Vi känner stor sorg och saknad. Vi sörjer honom som den gode vännen och medarbetaren i en mängd olika sammanhang, där han som frivillig ställde upp och gjorde en värdefull insats till glädje för medmänniskor.
Jag vill här särskilt erinra om hans insats som förtroendevald i Mjölby kyrkliga samfällighet, där han var ledamot i såväl kyrkofullmäktige som kyrkonämnden med dess AU. Karl-Gustav var förtroendevald - ett ord som för hans del betydde att männi-skor kände stort förtroende för honom och vad han gjorde. Själv såg han förtroendeuppdragen både som en tjänst för Guds församling och för medmänni-skan. Han sökte Guds vägledning i svåra beslut och var alltid noga med att sätta sig in i alla ärenden på bästa sätt.
Man talar ofta om hur viktigt det är att rätt förvalta de pund man fått här i livet, d v s sin begåvning och sina resurser i övrigt. I Bibeln berättas om både goda och dåliga förvaltare. När jag tänker på Karl-Gustav kommer ett bibelord för mig, ett ord som riktas till den som förvaltat sitt pund väl: "Du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre!"
Karl-Gustav manade ofta till solidaritet med den världsvida kyrkan och vi minns hans iver och uppfinningsrikedom för att finna nya möjligheter för Svenska kyrkans missionsarbete. Hans goda hjärta hade plats såväl för mindre lyckligt lottade här i vår egen kommun, som för nödlidande ute i världen. Hans tro kom till uttryck både i ord och handling. Därför kände vi sådant förtroende för honom. Hans tomma plats ropar på efterföljare. Låt oss hedra hans minne genom att följa hans exempel.
ordförande i kyrkofullmäktige i Mjölby kyrkliga samfällighet
Vivi-Anne Hultén-Theslof
Den på sin tid välkända konståkerskan Vivi-Anne Hultén har nyligen avlidit, 91 år gammal. Som aktiv idrottsman under mina studentår i Lund ingick jag i en liten delegation, som hade nöjet att välkomna henne när hon som nybliven bronsmedaljör i Garmisch-Partenkirchen 1936 gav en glansfull uppvisning i sin iskonst på Lundastudenternas idrottsplats. Vi var många som den gången tyckte att Vivi-Anne faktiskt var ett strå vassare än norrmännens dåvarande "guldstjärna" i skridskoåkning, Sonja Henie. Långt senare träffade jag, tillsammans med min fru, vännen Vivi-Anne, när hon i november 1941 hade en uppvisning på Stockholms stadion, som var nästan lika glänsande som den hon gav sex år tidigare i Lund. Frågan är om inte detta var sista gången hon hade ett mera offentligt framträdande i Sverige. Sista gången jag hade kontakt med henne var under mina fortsatta akademiska studier i Minneapolis, då hon slagit sig ned i den närbelägna tvillingstaden S:t Paul.