Lars Emil Nilsson
År 1962 tillträdde min nyligen avlidne vän och ämbetsbroder Lars Emil tjänsten som kyrkoherde i Rystads pastorat. Allt sedan dess uppehöll vi en vänskap och ett samarbete, som varade livet ut. Redan kvällen innan han skulle hålla sin provpredikan, var han min gäst både i mitt hem och i S:t Lars kyrka. Sedan var det min tur att bli hans gäst, när han högtidligen installerades av biskop Ragnar Askmark som kyrkoherde i sitt nya pastorat. Då som alltid stod hans maka Elsa troget vid hans sida och tillsammans visade de båda en gästfrihet och vänlighet, som var värd all beundran.
Jag fick själv uppleva denna översvallande vänlighet, när jag som nybliven kontraktsprost i Linköpings domprosteri hade uppdraget att hålla min första visitation just i Rystads stora pastorat. Lars Emil hade då under åren hunnit att bli väl insatt i pastoratets vittförgrenade verksamhet, vilket i hög grad underlättade mitt arbete som visitator med alla frågeställningar. Han var min trogne följeslagare under hela visitationsveckan och lärde mig närmare känna sina många nitiska medhjälpare och deras arbetsuppgifter. Därför var det för mig en sann glädje att vid den avslutande visitationsstämman ge pastoratet med dess kyrkoherde i spetsen de allra bästa vitsord.
Även efter vår pensionering träffades Lars Emil och jag gång efter annan. En gärna uppskattad träffpunkt blev Trädgårdsföreningens intima restaurang, där vi ofta kunde sitta och berätta minnen från våra gångna år. Jag kommer därför länge, men i största tacksamhet, att sakna vännen Lars Emil där vi satt vid vårt bord och han alltid spred en vänskapens varma glädje och inspiration.
Olle Andersson
Olle Andersson var en Emil i Lönneberga i vuxna kläder. Han älskade att göra hyss och överraskningar för andra. Ibland fick han hyss tillbaka. Som den gången när vi ett gäng tjejer utklädda till rörmontörer klev rakt in i ett distriktsmöte på Hotell Stallet och började sjunga en egen komponerad visa om Olle. Vi hade lyckats hålla det hemligt. Hans min var obetalbar. Att vår räd var uppskattad fick jag många bevis på. Vi minns honom nog mest som chefen med håret på ända, fötterna på bordskanten, diskuterande i telefon med bestämd röst. Men bakom den fasaden fanns en man som brydde sig om sina medarbetare. Han såg tillgångar i dem som de själva inte visste fanns. Tjafs var inget för honom. Nej, raka puckar skulle det vara precis som i hans intresse för hockeyn. Hemvärnet och hans eget paradis Näset var andra intressen. I Näset var det alltid nya projekt på gång, men han njöt till 100 procent. Sist vi talades vid väntade han besök av sitt barnbarn. Det hade köpt en fågelbok och tillsammans skulle de vandra i skogen. Lyssna, titta och lära. Det var med stolthet i rösten som han berättade detta. Jag är så tacksam för de sjutton år jag fick lära känna Olle. Nu hoppas jag han sitter på ett moln med håret på ända och njuter till Cornelis Vreeswijk, när han klinkar på någon av Olles favoritlåtar.
*
Vi på Mjölbykontoret hade alltid fria händer att agera självständigt. Vi gjorde många Stockholmsresor med besök på någon teater och övernattning, vilket uppskattades mycket av bland annat våra fruar. Under 80-talet utvecklades vår verksamhet mycket starkt. Under Olles ledning var vi cirka 100 anställda inom VVS i Linköping, Motala, Mjölby och Västerviksområdet. Våra tankar går nu till Olles närmaste. Med ett ljust minne lever vi vidare.