Susanne "Snurran" Gunnarsson
Ett av mina tidigaste minnen av Snurran är från våren 1987. Hemma på flickrummet på Lispundgatan spelade hon "Runaway" med Bon Jovi på allra högsta volym. Den lilla kaxiga 14-åringen hade högt upptuperad hårdrocksfrisyr och sjöng med för glatta livet. Eftersom hon alltid har älskat att sjunga gjorde hon det nu också, med hög och klar stämma. Musik har alltid varit en viktig del i Snurrans liv. Jag minns särskilt alla de gånger hon satte sig vid pianot och spelade och sjöng ackompanjerad av familjens ylande tax Chicko.
Förutom sitt musikintresse har också hästar och ridning tagit upp mycket av Snurrans tid. När jag lärde känna henne hade hon två hästar, Maritza och Karibo. Jag vet att jag alltid var mycket imponerad av hennes outsinliga energi. Hon hade alltid många järn i elden och genomförde det mesta med ett leende på läpparna.
Ju mer åren gick desto mer sällan träffade jag Snurran. Vi blev "stora", flyttade hemifrån och fick egna familjer. Men vi bröt aldrig kontakten helt. Vi ringde till varandra regelbundet och framför allt eftersom våra söner, hennes Philip och min Rasmus, är födda med endast några veckors mellanrum hade vi mycket kontakt med varand-ra under den tiden.
Snurrans hästintresse höll i sig och när hennes pojkar, William och Philip, kommit till världen startade hon en egen hästsportbutik hemma på gården Fredriksborg. På så vis har hon haft möjlighet att tillbringa mycket värdefull tid tillsammans med sina pojkar.
För ett år sedan var jag och många med mig ute i Fredriksborg för att fira Snurrans 30-årsdag. Jag minns att jag då tänkte att jag inte känner någon annan som är så högt älskad av så många. Det gör att vi är många, oändligt många, som känner som jag i dag. Att vi, trots att det är grönskande, het sommar går omkring och fryser av sorg. Snurran finns inte hos oss mera och det gör mycket, mycket ont.
Snurran var en mycket älskad tjej som hade ett blixtrande humör, ett smittande skratt och en frustande aptit på livet. Ingen som någon gång träffat henne glömmer henne. Snurran lämnade ingen oberörd! Mina tankar finns hos hennes söner, William och Philip, hennes underbara föräldrar Gun och Tore och hennes bror, Peter, med familj. Jag önskar att jag kunde göra något för att mildra sorgen.