Hans Åkerhielm
Som tidigare framgått av tidningsnotis har förre överhovpredikanten och fältprosten Hans Åkerhielm nyligen avlidit i en ålder av 95 år. Själv lärde jag känna Hans redan under vår tid som akademiker. Särskilt samvaron vid en större nordisk studentkonferens 1935 i Visby blev för oss båda ett minne för livet.
Denna vår vänskap förstärktes ytterligare genom vår anställning som militärpastorer inom Sveriges försvarsmakt och vårt arbete för Finlands väl under 40-talets svåra krigsår, då jag mer än en gång hade tillfälle att beundra Hans för hans stora mod och aldrig tröttnande omsorg om den militära personalen. Han hade en enastående förmåga att organisera vårt arbete inom den ofta påfrestande själavården. Själv hade jag Hans Åkerhielms förtroende, sedan han hade blivit fältprost, att vara hans ställföreträdare vid ett antal internationella militärkonferenser i Frankrike, Tyskland och USA. Ännu i dag glömmer jag inte, när jag i den egenskapen celebrerade iförd den franske fältbiskopens kåpa med kors vid en nattvardsmässa i slottskapellet på Fontainebleau utanför Paris.
När jag nu dröjer vid alla sådana oförgätliga minnen med Hans Åkerhielm, tänker jag också på det fina samarbete, som vi en gång hade, när han stod som huvudansvarig vid utgivningen av ett par andaktsböcker, bl a Victorias bönbok, tillägnad vårt kungapar år 1979, där han personligen tackar mig för god hjälp i sin skriftliga dedikation. En sådan trofast vän kommer jag alltid att bevara i kärt minne och deltar där under dessa dagar med hans familj i sorgen å det allra varmaste.
Nils-Axel "Sasse Nilsson
En nära granne i Gottfridsberg, Linköping, Nils-Axel Nilsson, har lämnat det jordiska. Sasse, som han kallades var en trotjänare i LBK-Gottfridsberg. I drygt 40 år var han materialförvaltare i föreningen, en syssla som han skötte med stor noggrannhet. I närmare 20 år var han också något av en hustomte på Linds konditori på Torggatan. Han drack sitt kaffe där, hjälpte till med disken, gick till posten och gick ärenden åt personalen. Sasse var en försynt, snäll man och han lämnar verkligen ett ljust minne efter sig.
Lasse Bengtsson
Inte helt oväntat har Lasse lämnat oss. Förra sommaren såg allt så ljust ut då Lasse tycktes ha besegrat sin svåra sjukdom. Tyvärr slog den till igen, och blev honom till slut övermäktig. Något som vi måste böja oss inför.
1987--88 gick jag kurser på Tranås brukshundsklubb med min dåvarande hund Rhani. Mötte då Boel och Lasse där, och lärde känna dem som verkliga eldsjälar i klubben. Lasse hade då en schäfervalp som hette Lex. Senare har vi mötts sporadiskt, men de senaste åren har det blivit mera intensivt då jag med min nuvarande hund Albin deltagit i klubbens olika aktiviteter. Lasse har då varit instruktör, tävlingsledare m m.
Lasse ägde en stor kunskap om hundar och deras beteenden. Inte minst tog han sig an problemhundar, och även mattar och hussar som ibland hade svårt att förstå sina fyrfota vänner. Det fanns sällan några problem som Lasse inte kunde lösa. Han såg möjligheterna i stället för svårigheterna. Han inspirerade, uppmuntrade och ingöt mod hos oss kursdeltagare att gå vidare och fortsätta med träning och tävling, och när det lyckades bra för oss gladdes han med oss.
Tomheten och saknaden efter Lasse är stor, men de roliga, ljusa och fina minnen som han lämnat efter sig lever vidare.
Tankarna går till Boel, barnen och familjen.