Anna-Lisa Bjöörn föddes i Linghem som yngsta dotter till Gustav och Hilda Jonsson, Storgården, Himna. Hon gifte sig med Otto Bjöörn som var anställd vid regementet i Linköping. Paret fick fyra barn. I början av 1950-talet byggde de eget hus nära järnvägsstationen i Linghem.
Anna-Lisa blev sin hembygd trogen hela livet. Hon växte upp i en utpräglad bondemiljö men inte i någon sörgårdsidyll. Tvärtom var kraven höga på de olika familjemedlemmarna och hon fick tidigt hjälpa till med sysslorna på gården. Och hon tog ansvaret för omvårdnaden av för- äldrarna när de drabbades av sjukdom. Snart visade det sig att Anna-Lisa hade goda anlag för sömnad och med stor kreativitet kunde hon skapa modeller efter önskemål. Hon fick beställningar från när och fjärran och många unga damer gick på fest i hennes skapelser. Senare i livet var hon också försäljare i denna bransch, kunnig och uppskattad medarbetare i olika modeaffärer.
Familjen betydde allt och tillsammans med Otto skapade hon ett underbart hem för sina fyra döttrar och senare en efterlängtad samlingsplats för barn, barnbarn, släktingar och vänner. Hemmets dörr stod alltid öppen. Knappast någon kan bättre förtjäna epitetet medmänniska än Anna-Lisa. Hon sparade aldrig på krafterna när det gällde att hjälpa och stödja. Anna-Lisa hade många intressen som hon tillfredsställde genom studiecirklar, bland annat oljemålning och resor inom och utom Sverige.
Hon lämnar ett stort tomrum efter sig men många minns henne med tacksamhet.
Ulla Tonström
Jag ringde till min barndomsvän Ulla 14 dagar före hennes bortgång. Då var hon frisk, pigg och glad. De två sonsönerna är vuxna och skulle komma på besök från Stockholm. Hon väntade på att son och sonhustru skulle komma efter.
Ulla miste sin mor tidigt. Jag tror vi var i tioårsåldern. Kanske var det därför Ulla mer än de flesta förstod att banden i en familj är så värdefulla, att man ska vara rädd om sina närmaste och måna om dem på alla sätt. Ullas make gick bort när deras son gick på gymnasiet. Hon fortsatte ensam att driva motellet efter makens bortgång, hon var en driftig yrkeskvinna och mycket pliktmedveten.
Ulla påpekade en gång för mig att jag var den enda som hon gått med alla terminer i skolan. Den bästa läraren vi hade hette Majken Norén, sedermera gift Leander. När Ulla och jag blev vänner i första klass tyckte jag att hon var så vacker, både hennes inre och yttre skönhet bestod till livets slut.
En god och fin människa har lämnat oss. Vi sörjer med hennes sambo, son, sonhustru, sonsöner och brodern med familj.
Anna-Lisa Bjöörn