Ann Granath
Min bästa vän är borta, det går inte att förstå. Att konfronteras och tvingas acceptera att en arbetskamrat och vän har tystnat, är smärtsamt. De många åren tillsammans med Ann gav mig en vardag där hennes närvaro var en självklarhet. Det var få saker som Ann inte kunde ordna till det bästa. Anns ord, "det fixar jag", var något man alltid kunde lita på. Det lärde jag mig snart. Hennes självklara förmåga att i stunden se det icke obetydligt viktiga, var en del av henne. En egenskap som var avundsvärd, en egenskap som också gav upphov till otaliga minnesrika stunder. En sådan var när jag tog över den affär där vi båda hade arbetat tillsammans i många år. Ann och jag skulle åka på vår första inköpsresa. Jag hämtade Ann tidigt en morgon. Jag möttes av Ann bärande på en portfölj under armen. Ann vände sig till mig med ett leende och sa bestämt: "Den här portföljen har jag fixat till dig. Nu kan du inte gå omkring med dina tillhörigheter i plastpåsar längre för nu, Ingalill, är du direktör." Med portföljen under armen och den trygga Ann vid min sida "fixade" Ann denna vår första inköpsresa. Att det skulle komma något så oväntat som ett besked att Ann var allvarligt sjuk, var inte en omständighet som fick mig att fundera över att min vardag skulle komma att förändras. Min första tanke var att, något som en sjukdom, det "fixar" Ann.
Jag är innerligt tacksam för att Ann varit min vän och jag är innerligt tacksam för att jag fick vara närvarande när Ann tog farväl av vardagen.
Mina tankar går till Nalle och flickorna med familj.