Marina Gentz Algelius
Vi har förlorat vår arbetskamrat! Alla som har haft glädjen att arbeta med Marina minns henne som en person som tänkte mer på andra än på sig själv. Hon var alltid oerhört positiv och livsbejakande. När det var som mest att göra och kaoset närmade sig blommade Marina ut, för hon såg svårigheter som inspirerande utmaningar. Hon älskade att ha många bollar i luften och lyckades på något sätt att fånga de flesta. Marina fungerade som kitt på vår arbetsplats och länkade samman nya arbetskamrater med gamla.
Marina har lämnat oss, men vi kommer alltid att minnas henne och hennes glada skratt. Våra tankar finns även hos hennes livskamrat Pelle samt barnen Eric och Sarah.
Nuvarande och tidigare arbetskamrater på djursjukhuset genom
Anna-Karin "Kisa" Magnusson
Anna-Karin och jag var skolkamrater i realskolan. Matte var inte hennes favoritämne, men sång! Hon deltog redan tidigt i sångtävlingar i Folkets Park, vilka hon vanligen vann. När vi var hemma hos henne satte hon ofta på en skiva, sjöng, mimade och spexade.
Det var ingen tvekan om vilken väg hon skulle välja.
Senare i livet skildes våra vägar åt, men vi har setts vid några tillfällen och hon förblev samma glada, generösa och öppenhjärtiga människa som hon alltid varit.
Jag känner djupt med Anna-Karins anhöriga i deras förlust av en sällsynt storslagen person.
Elis Wallberg
Ännu en känd Linköpingsbo har i dagarna lämnat sin stora vänkrets. Själv lärde jag känna Elis Wallberg för länge sedan, medan jag ännu var i aktiv prästtjänst. Genom sitt dagliga yrkesarbete hade han ofta något ärende till min pastorsexpedition, där vi fick tillfälle att pratas vid en längre eller kortare stund, allteftersom tiden medgav.
Redan vid mitt första sammanträffande med Elis Wallberg kunder jag konstatera, att han hade ett stort kyrkligt intresse i en varm ekumenisk tro. Därför fann han utan svårighet en bro, som ledde mellan pingströrelsen och Svenska kyrkan. På så sätt stärktes vår vänskap genom åren. Nu på ålderns höst har vi ofta träffats i domkyrkokåren, där Elis höll en av medlemmarna uppskattad bibelmeditation för inte alls länge sedan. Även privat beredde han och hans fru Ruth mig mycken glädje genom sin vänlighet, särskilt sedan min egen hustru lämnat mig i stor saknad.
Därför går mina tankar i dag till Elis familj och släkten i övrigt med innerlig bön om tröst i den stora sorgen och saknaden, samtidigt som jag tackar kyrkans Herre för allt vad han har förmedlat av varmt kristet broderskap genom sin nu bortgångne tjänare.